Bakom den avskräckande presentationen om uttråkade ungdomar som leker med andras liv dolde sig en smart komedi! En välskriven pjäs av Francoise Sagan, med smarta, vågade repliker och några roliga slapstickscener, framförd av goda skådespelare. Tack för det.
Det är nutid, men aktörerna kliver in med 1700-talsliknande kläder, på order av Agathe Falsen (Malin Ek) som äger största delen av slottet där de bor. Agathes bror Hugo (Magnus Ehrner) är gift med den unga Eleonor (Rebecka Hemse), och hennes bror Sebastian (David Mjönes) bor också där, eftersom han ruinerat sig i Stockholm. De har det jättetråkigt hela dagarna, men så kommer den avlägsna släktingen Fredrik Falsen (Omid Khansari) på besök. Syskonen börjar så smått planera att leka med hans känslor, för inget annat än sitt eget nöjes skull. Åh nej, bortskämda skitungar som beter sig illa, det är inget som brukar intressera mig. Till en början är jag mest irriterad på dem, men snart faller jargongen naturligt, och åtminstone Sebastian,snart följd av Fredrik, blir riktigt underhållande att se på. Och vem är egentligen bäst på att leka med de andras liv?
Åh, så vackert det är när fönstren i fonden öppnas och man ser snöflingorna dansa mot den mörka himlen! Och så roligt det är när snötäcket hastigt växer upp mot taknocken. Påfrestningarna på den lilla gruppen blir bara större av att de tvingas hålla varandra sällskap i fyra månader. För när snön faller i Sverige, blir man instängd i sitt slott tills det töar igen!
Ensemblen är riktigt väl samspelta, i såväl snabba replikskiften som handgemäng och kullerbyttor. Koreografi och regi har skötts utmärkt! Tonläget är högt och intensivt, men ändå alltid välformulerat och precist. Alla är starka i sina roller, förutom Rebecka Hemse. Som vanligt är hon sprättig och ryckig i tonfall, mimik och kroppsspråk, och jag önskar att hennes roll spelats av någon som kunde lägga humor och känsla i sitt spel. Men så fort hon tjoat klart sina repliker och knatat av scenen kan jag glömma henne och njuta av samspelet hos de andra.
Humor, energi och många känslor har däremot lilla underbara Hulda Lind Jóhannsdóttir som Ofelia! Hon rusar in som ett yrväder, rolig, tuff och litet galen, och kilar in och ut genom öppningar intill dörrarna som de andra måste öppna för hand. Hon är fantastisk! Jag kan inte tänka mig någon annan spela rollen lika bra som hon, och jag är glad att äntligen ha fått se henne lysa upp en hel pjäs. Och en så härlig pjäs, sedan! Smart, rolig och mycket sevärd.
OBS! Hösten 2010 spelas pjäsen med Mirja Turestedt i rollen som Eleonor. Jag har inte sett den uppsättningen, men min gissning är att pjäsen har blivit ännu mer underhållande och sevärd.
Länk till Dramatens sida om Slott i Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar