Vilken dröm för en förläggare, en berättelse av en kvinna som föddes den första januari 1900 och har upplevt de allra mest spännande händelserna under det tjugonde århundradet! Det är startpunkten för boken My Little Blue Dress. Men från första sidan är det något som inte stämmer med berättelsen; språket hackar och historien är full av anakronismer, och när författaren själv kommer på det några sidor senare kommer en komplicerad förklaring som gör berättelsen ännu litet mindre sannolik. Hmmm...Ganska snart avslöjas det att boken i själva verket skrivs av någon annan, någon som bara har en natt på sig att bli klar. Då hinner man inte gå tillbaka och skriva om! Och man hinner inte kolla upp fakta om det man skriver om, utan kastar ned några stereotyper per årtionde, mindre detaljerat och mer otroligt allteftersom åren går.
Halv spoiler: I själva verket är boken skriven av den hundraåriga kvinnans granne i New York, en man med namnet Bruno Maddox. Efter hundra sidor dyker han upp i handlingen och börjar ta plats i damens memoarer. Åh, hon har så mycket gott att säga om honom och hans omvårdnad om henne! Fastän han är en så osäker stackare! Han klantar sig gång på gång, men den lilla damen vet ju varför och hon förklarar det så väl för oss. Så väl så att hela boken skulle kunna tas för ett försvarstal för Bruno Maddox.
Det här upplägget låter jättekul i teorin, och jag hade kunnat gilla det. Men resultatet blir istället en väldigt splittrad bok, och humorn ligger på en annan nivå än vad som roar mig. Bruno Maddox och hans försök att hanka sig fram på den hippa mediescenen i New York är inte så intressanta. Det blir litet tjatigt att läsa om hans misslyckanden, och ursäkterna för hans beteende räcker inte till. Jag börjar fundera på om jag är trött på ironi och metalitteratur, men jag tror inte det. Det är bara den här boken som inte är tillräckligt bra. Med all sin modernitet och 'fingret-på-pulsen'-känsla, har den redan blivit gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar