Det finns så många bitar i pusslet om Medea. Åtrån till Jason, språnget att lämna sitt land, utsattheten i det nya landet, bindningen till Jason, smärtan av att bli lämnad, hatet som får henne att begå det fruktansvärda brottet att döda sina barn. I det halvdussinet Medea-pjäser jag har sett har jag alltid saknat något i helheten; oftast kärleken till barnen och det förblindande hat som får henne att välja att mörda dem för att hämnas. Det har fått mördaren att verka väldigt egoistisk, som en narcissist som bara ser andra människor som medel för ens eget välbefinnande. Det är ju ingen överraskning att sådana föräldrar finns, men den historian har inte klingat sann.
Den avskalade uppsättningen på Stadsteatern med Odile Nunes som Medea och ingen annan på scenen är det närmaste jag har kommit en fullödig bild av dådet och gärningskvinnan. Vi möter Medea flera år efter att hennes son dött. Den instängande scenografin och den anonyma hurtsen antyder att hon sitter på en institution, kanske ett fängelse, kanske ett mentalsjukhus.
Historien berättas i oordning, med fragment av scener från när Medea träffar Jason, deras liv tillsammans, när han lämnar henne, och mer och mer rör den sig mot olyckan när pojken dör. Nej, Medea är inte oskyldig, tvärtom. Inne i sina tankar rasar hon, försvarar sig mot anklagelser, anklagar sig själv, vänder sitt raseri mot andra och mot sig själv.
Av de galna Medeor jag har sett tidigare är det den här galenskapen som resonerar i min egen. Berättandet är till största delen klarsynt och behärskat, och det uppskattar jag. Det får historien att framstå tydligare, hård och iskall.
Länk till Stadsteaterns sida om Medea
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar