Elton John i Globen

Globen lyser rött när vi närmar oss. Kan inte Jenny B komma till Las Vegas, får Las Vegas komma till Jenny B - i form av Elton Johns Red Piano Tour, som han tagit från casinopalatsen och ut på världsturné.

I vita tennisdojor och en kavaj med Yellow Brick Road på ryggen knatar Sir Elton John in på scenen och tar plats vid sitt röda piano. Bakom scenen blinkar "E-L-T-O-N" i stora bokstäver, och det tunga, stadiga kompet till Bennie and the Jets fyller Globen, till publikens jubel.

Så kommer Philadelphia Freedom, och den stora skärmen bakom scenen fylls av psykedeliska mönster och litet väl många avklädda pinuppor. Under låten Believe växer det upp stora, röda blommor med hjärtformade blad på var sida om dansfilmen på scenen. Sedan följer vackra, allvarsamma Daniel, illustrerad med journalbilder från krig och en utmattad ung soldat på den stora skärmen.

Elton John är inte helt återställd från bronkiten som tvingade honom att ställa in måndagens konsert i Helsingfors, men förutom att han undviker de höga tonerna hör man bara en liten ansträngning i rösten.

Till Rocket Man får vi se en lång video i 70-talsmiljö, där Justin Timberlake kläs på och hejas fram till att bli en Elton-lookalike. Nästan hela filmen går i ultrarapid, och det skapar en sugande känsla att se Elton-klonen putsas upp, skjutsas vidare bland hängivna fans, dras in i sektliknande mini-orgier, och hela tiden vara på väg framåt, framåt, mot målet - dörrarna märkta med "Stage". Det passar ju på något sätt med handlingen i Rocket Man. Men på det stora hela blir låten för lång och faktiskt rätt så enahanda.

I guess that's why they call it the blues är en fin låt som jag blir glad åt att höra. Den följs av Someone Saved My Life Tonight med en mycket psykedelisk och litet skrämmande video. Jag föredrar faktiskt när det bara är Sir Elton på den stora skärmen, som i vackra Goodbye Yellow Brick Road och Sorry Seems To Be The Hardest Word. Ett tjogtal mobiltelefoner åker upp för att filma det bultande hjärtat som sänks ned till Tiny Dancer. Fler mjuka låtar: Don't Let the Sun Go Down on Me och Candle in the Wind, som är vackra fastän de spelats sönder på radio i åratal.

Sedan är det slut på friden, och showen går över alla gränser Las Vegas-style. Till Pinball Wizard studsar det ut badbollar i publiken, den åtföljande videon innehåller blixtrar fram casino-vyer, strålkastarna vänds ut mot åskådarna så att jag får huvudvärk och ljudnivån höjs så att det börjar knastra. Ännu ett snäpp: The Bitch is Back och hon har med sig Pamela Anderson och en strippstång, ett par uppblåsbara damben och en fallosliknande läppstift suggestivt nära benparet. Och ett par enorma, läskiga tuttar som sänks ned från taket!

I I'm still standing visar skärmen gulliga gamla bilder på en Elton med stora glasögon, galna frisyrer och härliga skratt. En banan flankerad av två körsbär växer upp på vänstra sidan av scenen, på högra sidan en skalad banan riktad mot publiken. Får det plats mer på scenen? Ja, under Saturday Night's Alright for Fighting dyker det upp en glass och en korv med bröd. Och de läskiga boobisarna i taket sprutar ut girlander över dem som sitter längst fram! Ewww!

Jag har alltid tyckt att Elton Johns galna showmanship varit en tillgång för honom, även om hans vackraste låtar också kan stå på egna ben. Over the top á la Las Vegas borde vara helt rätt för mannen med de galna utstyrslarna, men jag tycker faktiskt inte att den här showen känns helgjuten. Att vräka på med ljudet gör snarare att musiken tappar nyanser och börjar låta likadant hela vägen igenom. Sådan tur då att den allra sista låten var Your Song, med bara Sir Elton vid sin röda flygel, uppbackad av de varmt röda bokstäverna "L-V-E" och det bultande neonhjärtat på rätt plats för att skicka hem oss alla med litet kärlek.