Der Baader Meinhof Komplex im Kino

När man känner att man inte kan protestera mot orättvisor lagligt, inom systemet man vill förändra, finns det människor som väljer att gå utanför rättvisan och använda sig av våld och förstörelse av egendom. Det har vi sett prov på nyligen i Aten och även i Malmö. I 1960-talets Västtyskland var missnöjet ännu mer berättigat: ansvariga personer från nazisttiden satt till stora delar kvar på toppositioner i samhället, och trycket på vanliga medborgare att vara normal och rätta in sig i ledet var starkt. Jag har själv bott i Tyskland och vet att skuggorna av det finns kvar än idag.

Filmen Der Baader Meinhof Komplex gör klokt i att utgå från att tittarna i stora drag känner till händelserna som flimrar förbi: protesterna vid shahens besök i Berlin 1967, studentdemonstrationerna då Benno Ohnesorg sköts till döds, skotten mot studentledaren Rudi Dutschke, och även de efterföljande aktionerna av Rote Armee Fraktion. Den litet charmiga tyska känslan för grundlighet hade kunnat dränka handlingen i detaljer. Nu följer scenerna slag i slag, och det är verkligen slag vi ser: sammandrabbningar, gräl, attentat, slagsmål, stenkastning.

Det är inte helt obegripligt hur en kärna bildas bland de protesterande, en grupp av hårdhjärtade kämpar som vill använda våld för att skrämma och omstörta en hycklande regering som inte protesterar mot orättvisor och krig mot fattiga oskyldiga. Filmen fokuserar till stor del på hur Ulrike Meinhof (Martina Gedecke), uppskattad samhällsreporter på vänsterkanten, stegvis rör sig från sitt acceptabla liv in i det radikala centrat av RAF.

Men bit för bit blir RAF:s attacker grövre, och svårare att förstå och försvara. Det är också otäckt att höra Meinhof skriva om män i uniform, poliser och militär, som av en annan sort och fiender, några man får attackera och slå utan samvetskval. Det är den sortens retorik, att främmandegöra motståndaren och legalisera våld mot dem, som hörs i början på krig och utrotningskampanjer. Ju mer motstånd, desto hårdare svetsas gruppen samman och övertygar sig själva och varandra om att de har rätt i sin strid.

Vare sig man beundrade eller föraktade dem, blev Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Horst Mahler och Ulrike Meinhof till en sorts superstjärnor. När de fängslades och ställdes inför rätta, behandlades de fortfarande med en underlig respekt. Som om deras hemmagjorda filosofi ursäktade deras tunga brottslighet, så länge allmänheten inte formulerat ett sammanhängande svar som fördömde dem även på ett teoretiskt/filosofiskt plan, inte bara juridiskt. Rättegången och RAF-medlemmarnas självmord i fängelset känns inte som ett tillfredsställande slut. Och det är faktiskt helt rätt så.

Ovidkommande fotnot

Till alla som talar om hur snygga kläder terroristerna i filmen har, vill jag bara säga: ACHTUNG! Var ni med på 70-talet? Minns ni hur många fula kläder folk bar? Illasittande, skrynkliga, hiskliga mönster, dåligt matchade, svettdoftande polyester. Alla som suttit och väntat på en perrong på Hamburg Hauptbahnhof vet att RAF bara inte kan ha varit så välklädda som filmen framställer dem. Men bilarna, däremot, bilarna... Alla fina Mercedesar och folkvagnar! Varför ser alla bilar likadana ut nuförtiden? Jag längtar efter en riktig gammal Merca.