Varför gör man det man gör? Vem har sagt att det är bra eller kul? När man ser en grupp utifrån kan man ofta undra vad de håller på med. Speciellt om det är fest, och folk har druckit sprit och skall släppa loss och ha extra roligt.
Filmen De ofrivilliga visar scener ur flera parallella historier, som alla ger en anledning att ifrågasätta grupptrycket. De som är allra säkrast på sin sak är de som framstår som allra mest dumma:
Gubbarna på festen som envist upprepar att en raket som exploderar i ett öga i markhöjd inte gör skada. Grabbgänget som tycker att "leka bög" är ett skojigt skämt. Busschauffören som vägrar åka vidare tills någon har erkänt vem som pajade gardinstången inne på busstoaletten. Slöjdläraren och skvallerkärringarna i lärarrummet som tycker att det är OK att slå en bråkig elev. Och vem har egentligen sagt till småflickor att det är kul att klä sig slampigt, sno mammas sprit och bli fulla med folk som inte ställer upp när det gäller? Kalla mig tant, men för mig ser det bara jobbigt och tråkigt ut.
Scenerna får utveckla sig långsamt. Människorna pratar naturligt, i munnen på varandra. Kameran fokuserar nästan aldrig på ansiktet på dem som talar, utan de får stanna utanför rutan, eller på långt avstånd. Det är handlingen, inte personerna, som är viktig. Det är skönt och avslappnande att titta på, fast tidvis litet tråkigt. Några äldre personen på samma rad som jag på bion gick efter halva filmen.
Det finns ett ljus i mörkret. Den enda i filmen som står upp emot den kollektiva dumheten är den lilla spensliga lärarinnan. Hon vågar anmäla slöjdläraren för att ha slagit eleven. Det gör henne inte omtyckt bland de andra lärarna, men hon ger sig inte. Hon är inte stor och stark, hon har inget överskott av självförtroende. Hon snubblar på orden och stammar, men hon ger sig inte. Den lilla gnutta av mod hon har, den använder hon för att stå upp för rättvisan. Det är värt att komma ihåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar