lördag 20 mars 2010

Mahler-festival: Symfoni nr 9

Symfoni nr 9 i D-dur
Malmö SymfoniOrkester

Dirigent Leif Segerstam

Med låga toner börjar Gustav Mahlers nionde symfoni. Det är som en röst ur djupet av jorden, och när fler sektioner tar vid är det i en glad, livsbejakande melodi, som om jorden genomsyras av Guds kärlek och glädje. Men klangerna förändras och blir mer aggressiva, och när satsen faller tillbaka till tystare toner igen är det med oro i rösten den talar. Vid nästa långsamma crescendo växer musiken och förändrar karaktär igen. Så varierar dynamiken i vågor genom första satsen och genom hela verket. Inslag med sparsam instrumentering blommar ut i kraftigare sättningar, tonstyrka och känsloutgjutelser.

Det efterföljande scherzot blandar in lättnynnade melodier, men tappar inte i allvar tack vare sina seriösa moderna harmonier. Den Rondo-burleske som följer kan ibland låta alltför burlesk och så vårdslös att den blir frånstötande. Men av Malmö Symfoniorkester och dirigent Segerstam tämjs den till njutbara klanger, mynnar ut i dansanta rytmer och det verkliga skämtet: ett slut på satsen som låter som ett pampigt slut för hela symfonin, men som förstås inte är det.

Avslutningen på verket är istället en genomgående långsam sats, långsam men inte bara lugn. Musiken reduceras till långa pianissimon från enskilda instrument, vilket inte enbart är lättlyssnat utan också litet tålamodskrävande. Den långa, långsamma rörelsen mot slutet är inte alltid rogivande, men spelar ändå upp ett stillsamt insomnande. Tonerna från orkestern svajar tyvärr tidvis, men det är ändå ett rörande och vackert framförande.

1 kommentar:

ivan sa...

imponerande analys