Benjamin Clementine på Huxleys Neue Welt Berlin

Den otroligt begåvade kompositören och sångaren Benjamin Clementine har gjort en ny skiva, Sir Introvert and the Featherweights. Utgivningen är dock uppskjuten, men en hel del av musiken spelas på Benjamin Clementines pågående Europaturné. De nya låttitlarna känner jag till, eller har fel på, tack vare ett fan som noterat dem från en tidigare spelning i Prag.

De fyra bandmedlemmarna tågar in med sänkta huvuden och tar plats bakom var sitt vitmålat podium, innan huvudpersonen själv gör entré. Från singeln Toxicalifobia och framåt har Benjamin Clementine gett sin musik en rikare orkestrering igen. Tyvärr är resultatet just ikväll att hans egen underbara röst ofta dränks av instrumenten, i synnerhet av synten som även många gånger låter falskt. Ändå hör vi att de nya låtarna är riktigt bra - Damn Abraham, Nicholas Nepolitano och Elizabeth Taylor's Bag, där en ett trumljud vidtar halvvägs in i den annars lugna låten och blir till ett hjärtslag så starkt att det nästan tar över ens eget. 

Efter de tre låtarna får vi mellansnack på aspirerande tyska: Hello Berlin! Are we in Berlin? Was machst du? Alles gut? Konserten fortsätter med Spare Me The Shakespeare, intrikata klanger och ett funkigt beat. Benjamin Clementine sjunger sångtexten från ett papper som han knycklar ihop och kastar ut i publiken på slutet - åh att fånga det! Orden Let It Go spelas in och får eka mot varandra mot låtens sluttamp.

Några gamla favoriter: Delighted och valsdansande Genesis, vilka dock vore finare att höra med bättre balans i ljudet. Den spännande videon till Phantom of Aleppoville projiceras i bakgrunden medan dess spännande pianoparti växer intensivt - tyvärr hör vi inte sången alls! Inte förrän i det nedtonade slutet, där raderna leave me alone or love me upprepas och dras ut i en lång, vacker ton.

Den nya sången Sin of Michael Shin börjar med stilla gitarrspel tills trummorna kommer in. Den har litet sound av Western och Sydamerika, vilket passar då den handlar om A friend of mine Who went to Hollywood. Är det tyska igen, är det ordet Donner som ekar under de avslutande epilepsisekvenserna av blinkande lampor när Benjamin Clementine smyger ut hukande under en stor drömfångare han svänger med? Så kommer han in igen, och sjunger i ett högt tonläge orden in your dream. Det kan låta psykedeliskt, men de här ögonblicken under konserten är de mest givande, när Clementines begåvning och inspiration tar överhanden och ger oss något utanför det vanliga.

Den ödsliga texten i I Won't Complain kommer tack och lov till sin rätt i den intensiva versionen som avslutar den (icke-)ordinarie konserten. Efter en lång paus fylld av uppmuntrande applåder från den längtande publiken återkommer den skicklige basisten för en trollbindande låt på egen hand. Sedan startar han Adios och kvällens stjärna återkommer för en lång, sakral och nästan överjordisk inledning på ett intensivt framförande av denna fantastiska sång med sin självutlämnande och kloka text. De hårda hjärtslagen från tidigare återkommer tillsammans med en mullrande synt i låten Rudy Rockingburg. Så blinkar den vita flygeln till i grönt för ett ögonblick, och en gungande variant av Condolence drar igång. Den här gången blir Benjamin Clementine inte nöjd med publikens sång, men efter en snabb översättningssession sjunger vi stort och inlevelsefullt:

Ich sende mein Beileid an die Angst

Ich sende mein Beileid an die Unsicherheit

Så går konserten mot sitt slut med den nya låten Tempus Fugit. Benjamin Clementine är en av vår tids stora sångare och låtskapare, och det är en ynnest att ha fått höra honom live.

Prime Target

Låt oss tänka ut något nytt som kan vara den spännande medelpunkten i en thrillerserie... matematik! Matematik är viktigt... och det styr internet på något vis. Det är litet svårt för gemene man att förstå den svåraste matten, men det sitter några snillen och forskar på det och kommer på hemligheter om universum och internet. Av en slump så är ett av detta snillen gift med en arkeolog som forskar på ryktena om ett förantikt tempel, och nu hittas detta tempel under jord i Bagdad och är fullt av gammal matematik!

Professor Mallinder, matematiksnillet i fråga, blir så oroad att han bränner upp all forskning och tar sitt liv. Han bränner dessutom upp forskningen för studenten han handleder, den jättesöte killen Edward Brooks. När Edward går in och söker på webbsidan för Cambridges universitetsbibliotek så deletas alla TRE existerande avhandlingar om primtal framför ögonen på honom, men ingen i hela världen märker det för det är bara han som forskar på primtal.

Men det finns några som bryr sig om mattesnillen forskar på - NSA har kameror precis överallt och övervakar om någon forskar fram någon matte som kan vara FARLIG. Taylah är en av dem som övervakat forskare i några år. Hon blir jätteöverraskad när det verkar vara något fuffens med professor Mallinders död, och när hon själv blir måltavla så flippar hon blixtsnabbt från passiv övervakare till aktiv agent på fältet och söker upp Edward.

Edward i sin tur blir rekryterad av en skum men mäktig konsultfirma. De anställer honom för att forska på MATEMATIK men när han inställer sig för sin första dag anar han ugglor i mossen och säger att han skall forska på något annat än det han hittills forskat på, för ingen har ju riktigt frågat ut honom om vad han kan eller tänkt ut någon arbetsbeskrivning. När han upptäcker att firman ser vilka hemligheter han har sökt efter på intranätet flyr han och Taylah snabbt till Bagdad för att se på den gamla matematiken i det gamla templet.

Vid sidan av detta kommer en dryg kille från Amerika och hotar Taylahs NSA-handledare/fostermor med sarkasm och en dialog så banal att det slår lock för öronen. Men de är inte de enda som vill få tag i Leo, det finns också en annan grupp som vill fånga in honom för att kunna använda hans MATEMATIK som vapen.

Om vi bortser från att det är ytterst lösa kopplingar mellan primtal, tusen år gammal matematik som fallit i glömska och ett sätt att styra internet, och accepterar det som grunden för en thrillerserie där två unga vackra människor jagas genom spännande internationella miljöer... så räcker det fortfarande inte, när handlingen, dialogen och actionscenerna är så undermåliga.

Blommorna av Elin Michaelsdotter

Det verkar inte komma så mycket kunder till blomsterhandeln där Edit jobbar, men hon har en jämn ström av arbete under dagen och en oväntad vän i duvan Stockholm som ofta kommer till fönsterbrädet. Men så börjar en av butikens besökare att ta större plats i Edits liv, Sylvia vars liv verkar så fullkomligt och säkert som Edits eget verkar vara långt ifrån. Av inte helt begriplig anledning värvar Sylvia Edit till sin assistent, egentligen sekreterare, när hon ska börja skriva en antologi om vanliga människors liv. Kvällarna i Sylvias välordnade hem, med man och vuxna barn utom synhåll, utövar en lockelse och viss plåga för Edit även om varken boken eller hon själv uttalar det tydligt.

Det är först halvvägs genom Blommorna som vi får parallella, kompletterande förklaringar till varför Sylvia bjuder in Edit i sitt liv. Det är egentligen litet väl sent; fram tills dess har dialogerna mellan den tillknäppta Edit och den självsäkra Sylvia varit litet väl klichéartade och svåra att ta på allvar. Men så börjar berättelsen fyllas av mer liv på flera plan. Edits inre tankar om varför hon dras till insekter och blommor ger henne mer personlighet. Och i synnerhet börjar en dans av attraktion och avvisanden som fyller varje vardaglig handling med nerv. Vem längtar mest efter vem just nu? Vem råkade öka den andras åtrå genom att vara otillgänglig under några dagar? Elin Michaelsdotter skriver så att man känner hur oron eller förväntningarna genomsyrar scenerna, vare sig de två är ensamma eller har sällskap, vare sig de lagar mat eller äter på restaurang. Den sista halvan av boken gör den läsvärd, och Elin Michaelsdotter till en författare att vilja läsa mer av.