Kristian Hadeland har en blick på verkligheten som är skarp och analytisk, men också distanserad. När vi möter honom som tjugoårig fotografistudent har han svårt att ta kritik, och reagerar ofta negativt till den grad att han blockerar eller lämnar dem som förnärmar honom. I sina tankar fantiserar han om hur motparten upplever hans frånvaro som ett grymt straff. På liknande vis dagdrömmer han om succé och beundran för sin konst, och visst kan många av oss nog känna igen tankarna, men i Kristians fall blir de som en yttring av hur andra människor finns till som spelpjäser i hans liv utan att han har någon äkta anknytning till någon av dem.
Det är intressant hur boken låter en oöverlagd handling, som kunde vara helt betydelselös, leda till en annan, följt av ännu ett steg i förloppet som blir katastrofalt. Den där orsakskedjan och hur den hade kunnat undvikas, eller bortförklaras, surrar i Kristians huvud. Det är skickligt gjort av Knausgård att beskriva de tvångsmässiga tankarna utan att det blir repetitivt. Likaså lyckas han väl med att förmedla insikten om att det här har förändrat livet för alltid, både i vad som kommer att hända och i hur Kristian kommer att se på livet och sig själv efter det här.
I Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Det tredje riket återkom personer, platser och handling mellan böckerna. De är alla historier som pekar fram mot något, en händelse eller insikt som kommer att vara en omvälvande kulmen på vad som har hänt. När Nattens skola placerar sig i ett spår vid sidan av, kan man börja undra om Knausgård har planer på att skriva den stora upplösningen, eller om han kommer att fortsätta ge oss antydningar och ledtrådar då och då i alla böcker under resten av livet. Det kanske är bäst att förbereda sig mentalt på att det kan bli så.
Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar