Samtida musik kan vara svårlyssnad och ofta depressiv, med en olycksbådande eller tröstlös grundton. Men Jukka Tiensuus Alma III (1998) är en kort explosion av glädje: som stora stenblock som kastas i vattnet så att det plaskar och glittrar. Jag tyckte om hur de kraftiga utbrotten av hela orkestern mynnade ut i porlande eftersläntrande toner i positiva klanger. (Detta sagt med brasklappen att jag egentligen inte har en aning om vad Tiensuu vill säga med sitt verk.)
Efter den korta inledningen följde ett annat verk, så vackert och genom-älskat att man både förstår och inte förstår varför det inte spelas en gång i halvåret: Pjotr Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 i b-moll (1874), som kan höras i filmer och följetonger när känslorna skall svalla. Därför kan verket förstås kännas slitet, men då är ju utmaningen att framföra det som om det vore första och enda gången. Kungliga Filharmonikerna leddes skickligt av dirigenten Susanna Mälkki, och redan från första anslaget märktes deras distinkta förmåga att spela precist och ändå innerligt, den här gången aningen mjukare enligt Mälkkis direktiv.
Vid flygeln satt den unge israeliske pianisten Inon Barnatan och lät fingrarna löpa så raskt över tangenterna att de nästan blev suddiga. Hans inlevelse var i första satsen så stor att jag ibland var rädd att han skulle skena iväg från orkestern, men de lyckades hålla samman. Andra satsen spelades litet extra långsamt. Någon gång slant fingrarna, men Barnatans virtuositet imponerade, inte minst i det spirituella extranumret av Mendelssohn. Jag hör gärna Barnatan i Konserthuset igen!
Efter paus togs vi på en resa: Claude Debussys underbara triptyk Images (1905-12) rör sig över England och, med smattrande kastanjetter, Spanien, och låter så inbjudande för lyssnaren. Jag var glad över att sitta nära harporna, som bidrog starkt till de lyriska klangerna. Än en gång ledde Mälkki Filharmonikerna i böljande nyanser av skön musik. Det var en god avslutning på en vacker konsert.
Efter den korta inledningen följde ett annat verk, så vackert och genom-älskat att man både förstår och inte förstår varför det inte spelas en gång i halvåret: Pjotr Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 i b-moll (1874), som kan höras i filmer och följetonger när känslorna skall svalla. Därför kan verket förstås kännas slitet, men då är ju utmaningen att framföra det som om det vore första och enda gången. Kungliga Filharmonikerna leddes skickligt av dirigenten Susanna Mälkki, och redan från första anslaget märktes deras distinkta förmåga att spela precist och ändå innerligt, den här gången aningen mjukare enligt Mälkkis direktiv.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Efter paus togs vi på en resa: Claude Debussys underbara triptyk Images (1905-12) rör sig över England och, med smattrande kastanjetter, Spanien, och låter så inbjudande för lyssnaren. Jag var glad över att sitta nära harporna, som bidrog starkt till de lyriska klangerna. Än en gång ledde Mälkki Filharmonikerna i böljande nyanser av skön musik. Det var en god avslutning på en vacker konsert.
2 kommentarer:
Jag var också där!
Instämmer i dina omdömen, Tjajkovski var härlig att höra
Så roligt att du också var där och fick njuta!
Skicka en kommentar