Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson

Första intrycket är imponerande, av boken såväl som byggnaden som beskrivs i de första kapitlen. Antikens regler har tillämpats rigoröst på planritningen, det färdiga huset är inrett med värdefulla föremål, och där rör sig ett sällskap av män som har flera hemligheter och stora planer gemensamt.

Men männen och det hemliga sällskapets visar sig blanda högt och lågt till en sådan grad att de blir skrattretande. Storslagna uttalanden om hur antikens gudar och ideal skall befria människorna från den förtryckande kyrkan och borgerligheten understryks med en sexualfixering som efter hand enbart verkar pubertal. Visst är det oftast så att en upprorisk tonåring slutligen behöver sin stadiga förälder för att ha en överhet att sparka mot, men det syns mig fånigt att de fritänkande männen inte ser hur o-fria de är i sitt frenetiska runkande i kyrkan och andra blasfemiska företag.

Likt de skröpliga, upproriska männen i dyrbara kläder av gammalmodigt snitt, lika överlastat är berättelsens ihåliga centrum av Gabriella Håkanssons prosa med inkvoterade adjektiv i varje mening. Trots det flyter hennes språk självsäkert och gör texten lätt att läsa, och det är bra. Det är också överflödet - i såväl miljö som ambitioner och beskrivningar - som utgör den största lockelsen med historien. Det är ju litet spännande att se vilka vilda företag protagonisterna tar sig före med de obegränsade resurserna.

Ibland undrar jag om boken är en drift med mer eller mindre snoppfixerade ryggdunkarällskap, och tänker mig att det ambitiösa utanpåverket skall punkteras i nästa del i historien. Det är så mycket som har byggts upp under så lång tid att det nästan blir komiskt: det hemliga rummet i huset som det läggs ned så stor möda på att hitta, det ännu mer hemliga Grand Oeuvre som Aldermann den äldre arbetat på under hela sitt liv men inte låtit någon annan se ritningarna för och vilket vi läsare inte ens får en aning om vad det är. Men eftersom den pråliga prosan matchar handlingen tror jag att boken är allvarligt menad.

Förutom de påkostade miljöskildringarna finns det annat som stör mig ytterligare. Huvudpersonernas karaktärer ändras efter vad som behövs i varje ny scen. I dialoger eller triangeldramescener spelas det ofta upp att en är stark och får sin vilja igenom medan han föraktar den andres svaghet. Några sidor senare kan rollfördelningen vara annorlunda men processen alltför lik de tidigare för att det skall kännas som djupare psykologiska bataljer.

Det finns också andra motsägelser i texten. Vid ett tillfälle skakas den unge William om av att få veta att det finns ett hemligt rum i huset han vuxit upp i - kan han inte lita på att omgivningen är vad den utger sig för? Några kapitel senare sägs det att han i hela sitt liv haft en känsla av att världen innehåller mer än vad som kan ses med bara ögonen.

Jag tycker om Gabriella Håkanssons storslagna ambitioner med sitt ännu inte avslutade verk, och man kan märka (litet för tydligt) hur mycket historiska efterforskningar hon gjort för att få detaljer att stämma, men Aldermanns arvinge är inte tillräckligt givande för att jag skall vilja läsa fortsättningen. Om någon gör det så hör gärna av er och berätta vad le Grand Oeuvre är, var det hemliga rummet ligger och vad som finns i det! Själv vill jag inte lägga ned några fler timmar på att ta reda på det.