Tack vare det noggrant ihopsatta programmet fick vi strålkastarljus på två instrument som sällan står i fokus: horn, trakterat av Martin Schöpfer, och slagver, representerat av Daniel Kåse. Inledningsvis satt Kåse, Mikael Sjögren (cello) och Hermann Stefánsson (klarinett) på scenen och framförde Karl-Birger Blomdahls Danssvit nr 2 (1951) för klarinett, cello och slagverk. Den sättningen lånar sig ju gärna till jazz, och det var dit jag med glädje tyckte att den drog sig i de sista satserna.
Så tog Stefan Lindgren över scenen och flygeln, och spelade Alexande Skrjabins Sonat nr 4 Fiss-dur (1903) mycket rikt och inlevelsefullt. Utan att helt ha halkat över i det atonala innehåller verket några moderna harmonier som gör klangerna extra vackra att lyssna till.
Så gjorde Schöpfer entré, för att tillsammans med Lindgren spela Franz Strauss Introduktion, tema och variationer för valthorn och piano (sent 1800-tal). Verket utgörs av en lättsam slinga, tydligt influerad av Mozart, som sedan varieras. Enkla klassiska melodier är inte att förakta, när de låter instrumentet klinga så skönt som det kan, och som Martin Schöpfer gjorde idag med sin fina ton.
Efter paus fick vi ett verk av Louise Farrenc, som var populär på sin tid men sedan fallit i glömska. Hennes Trio i Ess-dur för klarinett, cello och piano (1854-56) lät de tre instrumenten komplettera varandra mycket väl i vackra och intressanta melodier, och jag är glad att ha fått höra det välskrivna verket.
Eftermiddagen avslutades med verket som sådde fröet till den här konserten: Bohuslav Martinus Kvartett för klarinett, horn, cello och liten trumma (1924). Den lilla trumman inledde flera av satserna med uppmanande marschrytmer, men sedan ledde de övriga instrumenten musiken vidare åt olika håll, genom vad som kändes som olika delar av musikhistorien. Det var en god avslutning på en skönt varierad konsert.
Så tog Stefan Lindgren över scenen och flygeln, och spelade Alexande Skrjabins Sonat nr 4 Fiss-dur (1903) mycket rikt och inlevelsefullt. Utan att helt ha halkat över i det atonala innehåller verket några moderna harmonier som gör klangerna extra vackra att lyssna till.
Så gjorde Schöpfer entré, för att tillsammans med Lindgren spela Franz Strauss Introduktion, tema och variationer för valthorn och piano (sent 1800-tal). Verket utgörs av en lättsam slinga, tydligt influerad av Mozart, som sedan varieras. Enkla klassiska melodier är inte att förakta, när de låter instrumentet klinga så skönt som det kan, och som Martin Schöpfer gjorde idag med sin fina ton.
 |
| Louise Farrenc |
Eftermiddagen avslutades med verket som sådde fröet till den här konserten: Bohuslav Martinus Kvartett för klarinett, horn, cello och liten trumma (1924). Den lilla trumman inledde flera av satserna med uppmanande marschrytmer, men sedan ledde de övriga instrumenten musiken vidare åt olika håll, genom vad som kändes som olika delar av musikhistorien. Det var en god avslutning på en skönt varierad konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar