Tre gånger blir vi gästade av Belcea Quartet under det här spelåret, och varje gång skall de spela en stråkkvartett av Johannes Brahms. Bra! Den här konserten började med Franz Schuberts underbara Stråkkvartett i a-moll "Rosamunda" (1824). Vem kan skriva så skönt vemodigt som Schubert? Belceakvartetten spelade känsligt och skört i de två första satserna, för att sedan låta musiken växa när världen trängde sig på, dock utan att förlora i precision.
Nästa stycke krävde fokus av såväl musiker som åhörare: Fem satser för stråkkvartett (1909) av Anton Webern, ett endast åtta minuter långt verk från Weberns första år av atonal komposition. De fem satserna, sade kvartettens violast Krzysztof Chorzelski, stod för olika ur-känslor från det som Freud kallade id:et. Ja, de lät verkligen moderna, dock utan att förfalla till kakafoni utan alltid sammanhållna. Det var småroligt att en del pizzicatopartier kompletterades av knäppningar utifrån från salen.
Efter paus kom så dagens Brahms, Stråkkvartett nr 2 a-moll (1873), skriven och utgiven samtidigt som den första. Ensemblen presenterade den med kraft, med färre nyanser än de övriga verken och i mitt tycke därför litet för jämnhögt. Det går dock inte att komma ifrån att det är ett välkomponerat och njutbart verk. Ändå var det fint att få ett flödande Andante av Beethoven som extranummer och vacker avslutning. Jag ser fram emot att höra Belceakvartetten igen senare i vår.
Nästa stycke krävde fokus av såväl musiker som åhörare: Fem satser för stråkkvartett (1909) av Anton Webern, ett endast åtta minuter långt verk från Weberns första år av atonal komposition. De fem satserna, sade kvartettens violast Krzysztof Chorzelski, stod för olika ur-känslor från det som Freud kallade id:et. Ja, de lät verkligen moderna, dock utan att förfalla till kakafoni utan alltid sammanhållna. Det var småroligt att en del pizzicatopartier kompletterades av knäppningar utifrån från salen.
Efter paus kom så dagens Brahms, Stråkkvartett nr 2 a-moll (1873), skriven och utgiven samtidigt som den första. Ensemblen presenterade den med kraft, med färre nyanser än de övriga verken och i mitt tycke därför litet för jämnhögt. Det går dock inte att komma ifrån att det är ett välkomponerat och njutbart verk. Ändå var det fint att få ett flödande Andante av Beethoven som extranummer och vacker avslutning. Jag ser fram emot att höra Belceakvartetten igen senare i vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar