Bring Up The Bodies av Hilary Mantel

Första boken om Thomas Cromwell bar titeln Wolf Hall, efter namnet på familjen Seymours residens. Efter att genom hela boken ha lirkat såväl med lagen, teologin som deras mänskliga representanter på alla sidor för att låta kung Henrik VIII gifta sig med Anne Boleyn, hade boken burit fram sin huvudperson Thomas Cromwell till Wolf Hall där vargflocken stod redo för att servera kungen sin nästa hustru (eller konkubin, vilket som).

På samma sätt tar nästa bok (denna bok) namn av en replik från slutet av berättelsen, det ödesdigra utropet Bring up the bodies! när det är dags för Anne Boleyn och hennes likså dödsdömda älskare att föras till sin död. Vi som känner historien vet att detta är deras öde, men genom hela boken kämpar Anne Boleyn för sin plats intill kungen. Hilary Mantel ger blod och anda åt människorna kring den nyckfulle kungen, men precis som tidigare gör hon det som genom en slöja av tunt boksidespapper, som om seklernas gång inte riktigt tillåter oss att vara helt och hållet där. Människorna känns inte helt moderna (rätt) men trovärdiga i sina känslor.

Under läsningen av Wolf Hall framstod Cromwell som sympatisk, till skillnad från de omdömen som kallar honom beräknande eller listar dem han låtit avrätta. Jag undrade om sympatin skulle kunna hålla i sig då Wolf Hall skildrar 1535 till 1536, år då Cromwell ansvarade för en del rätt blodiga nedslag av lokala uppror. Och precis som med Wolf Hall kände jag mig litet lurad, för det förbigås i en enkel paragraf:

Ireland is quiet this Christmas, in greater peace than she has seen for forty years. Mainly he brought this about by hanging people. Not many: just the right ones. It's an art, a necessary art; the Irish chiefs have been begging the Emperor to use the country as a landing stage, for his invasion of England.

Nåväl, så boken fokuserar på kungen och spelet kring vem som skall kallas hans hustru och vem som skall vara hans arvtagerska. Mantel samlar och sållar fakta och blåser liv i faktaraderna i historieböckerna. När snaran dras åt kring Anne Boleyn och männen hon sägs ha bedragit kungen med, stiger spänningen långsamt men stadigt. Ingen väg ut nu, varje ord snärjer bara in sin talare ännu mer, och i bakgrunden hotar tortyr och en plågsammare död.

Den skickligt skrivna boken är fascinerande från första sidan till sista, och här får vi också citatet av Cromwell (med uppdaterat språk) där han med undertryckt ironi beskrev sin första session i parlamentet, det citat som inspirerade Mantel till att börja sin trilogi om Thomas Cromwell:

I amongst other have indured a parlyament which contenwid by the space of xvii hole wekes wher we communyd of warre pease Stryffe contencyon debatte murmure grudge Riches poverte penurye trowth falshode Justyce equyte dicayte [deceit] opprescyon Magnanymyte actyvyte foce [force] attempraunce [moderation] Treason murder Felonye consyli ... [conciliation] and also how a commune welth myght be ediffyed and a[lso] contenewid within our Realme. Howbeyt in conclusyon we have d[one] as our predecessors have been wont to doo that ys to say, as well we myght and lefte wher we begann.

Fler böcker av Hilary Mantel :
Beyond Black
Wolf Hall

The Mirror & the Light