fredag 3 januari 2014

Dagarnas Skum

Dagarnas Skum är en roman av den franske författaren Boris Vian, en kärlekshistoria från 1947 som är omtyckt i sin egen rätt för sin fantasifulla drömvärld den målar upp. Jag har inte läst boken, men av vad man får se i Michel Gondrys film med samma namn har den varit full av inspiration för regissören som gärna utsmyckar verkligheten med färger och liv, även när berättelsen blir sorglig.


I en sagolik lägenhet, där saker som i vår värld är mekaniska och förutsägbara istället växer och lever och springer omkring, lever den rike ungkarlen Colin. I lägenheten finns en mini-värld där en husmus lever parallellt, betraktar Colins liv och hjälper till när mästerkocken Nicolai tråcklar ihop fantastiska maträtter som spritter på tallrikarna på ett litet oroväckande sätt.


När Colin bestämmer sig för att också bli kär möter han den vackra Chloé, och efter en charmigt fumlig uppvaktning börjar de ett liv av galet sköna utflykter. Michel Gondry, mannen som hellre låter sömmarna synas på specialeffekterna, ger människorna långa, slingriga ben för sin "se-på-mig-dans", och klipper ihop en solig dag med en regnig dag till en mycket underlig utflykt. Även för den som älskar hemmabyggen och stopp-start-filmning kan det kännas på gränsen till för mycket ibland, men det är ändå skönt att få vara en stund i en drömvärld där det enda problemet är att pojkvännen slösar pengar på reliker från sekulärhelgonet Jean-Sol Partre.



Men den härliga kärlekshistorien får en tragisk vändning när en allvarlig sjukdom smyger sig in. Inte ens det faktum att både sjukdomen (en näckros i lungan) och dess botemedel (täckas av blommor tills de vissnar) är vackra hindrar livet från att bli sorgligare. I lägenheten går saker sönder, sega spindelvävar breder ut sig och till och med färgerna försvinner.


Medan dublonerna försvinner gör Colin allt han kan för att stoppa sjukdomen från att ta hans Chloé: han söker arbeten, han anlitar den kunnige doktor Manchemange (spelad av Gondry själv) och han bryter sig till och med in bland de hundratals skrivbiträden som skriver fram historien på löpande band. Men olyckan vinner, och filmen slutar i moll - som så ofta är skönheten tydligen för bräcklig för att få stanna. Men den halvannan timma långa utflykten i Vians och Gondrys värld är ändå inspirerande för alla som drömmer om att få ta en tur genom staden i ett moln.


2 kommentarer:

Hermia sa...

Om filmen någon gång kommer till Gävle ska jag se den! Tills dess håller jag till godo med din text om den :)

Jenny B sa...

Hoppas den kommer till er! När man har sett filmen får man lust att göra regndroppar i silkespapper och samla upp dem i gapet på ett levande paraply... eller nå't!