fredag 31 januari 2014

The Woman Upstairs av Claire Messud


The Woman Upstairs är ett samlingsnamn för de kvinnor, man möter dem oftast i litteraturen, som lever ett stillsamt liv litet i utkanten av det som är berättelsens centrum. De har ingen familj, ingen lysande karriär att beundra, inget hjälteöde att uppfylla. Är de därtill i fyrtioårsåldern, som Claire Messuds huvudperson Nora Eldridge eller jag, är de dessutom på väg att förlora den potential de en gång ändå haft: möjligheten att skapa en familj eller att skapa sig en karriär.

Detta är Nora Eldridge plågsamt medveten om. I hennes framtidsdrömmar fanns alltid barn och konst med, men på grund av flera små anledningar har inget av det skett. Det var inte så mycket ett tvång likt i forna tider att bli familjeflicka och sköta om åldrande föräldrar, men att Nora lät det hända i stort sett frivilligt gör att hon känner sig ännu mer skyldig till sin egen situation.

The Woman Upstairs is like that. We keep it together. You don't make a mess and you don't make mistakes and you don't call people weeping at four in the morning. [...] You turn forty and you laugh about it, and make jokes about needing martinis and how forty is the new thirty, and you don't say aloud and nobody else says aloud what all of you are thinking, which is "Well, I guess she's never going to have kids now!" [...] All of these things the Woman Upstairs knows are being said, and she hates knowing, and is infuriated to know, and she valiantly hides both her knowledge and her fury [...]

Men när så familjen Shahid kommer in i Noras liv, väcker de hoppet hos Nora igen: känslan av att allt är möjligt, och viljan att skapa konst igen. De tre familjemedlemmarna väcker Noras kärlek på olika sätt, och hon får en personlig relation med var och en av dem: sonen Reza under kvällarna då hon sitter barnvakt, fadern Skandar under promenaderna då de diskuterar politik och historia, och modern/hustrun/väninnan Sirena allra mest, då Nora samarbetar med henne under skapandet av det stora konstverket Wonderland.

Det är Nora som talar till oss hela tiden, en tydlig och intelligent röst som smyger in referenser till samtida pop och film och citat av T.S. Eliot, och som minns varje detalj i sin historia med familjemedlemmarna lika tydligt som den nyförälskade minns viktiga moment på vägen. I det första kapitlet börjar hon dock med att tala till oss som om något hänt för att omkullkasta de goda minnena av tiden med familjen Shahid. Det ger en känsla av att något allvarligt kommer att hända, vilket färgar läsningen. Jag är tveksam till om det egentligen hade behövts, för historien innehåller redan element av tvivel på ett lyckligt slut. Dels vet Nora från början att familjen skall flytta tillbaka till Paris om ett år, och dels är hon själv medveten om att hon själv, som en Woman Upstairs, säkerligen inte är lika viktig för familjemedlemmarna som de är för henne.

When you're the Woman Upstairs, nobody thinks of you first. Nobody calls you before anybody else, or sends you the first postcard. When your mother dies, nobody loves you best of all. It's a small thing, you might think; and maybe it depends on your temperance: maybe for some people it's a small thing. But for me [...] I felt forsaken by hope.

Jag tänker mig att det ännu ses som litet konstigt och misslyckat att vara ensam kvinna utan synbar mening med sitt liv; litet konstigare än om man vore ensam man. Jag tror inte att det nödvändigtvis känns svårare för en kvinna än för en man, bara hur det ses av andra - ett medlidande man både vill ha och hatar. Men eftersom Messud så generöst blandar in pärlor från The Waste Land, kommer jag även att tänka på The Love Song of J. Alfred Prufrock, en "Man Upstairs":

                                           No! I am not Prince Hamlet, nor was meant to be
Am an attendant lord, one that will do
To swell a progress, start a scene or two,
Advise the prince; no doubt, an easy tool,
Deferential, glad to be of use,        115
Politic, cautious, and meticulous;
Full of high sentence, but a bit obtuse;
At times, indeed, almost ridiculous—
Almost, at times, the Fool.
I grow old … I grow old …        120
I shall wear the bottoms of my trousers rolled.


Det behövs ingen stor uppgörelse - sammanbrott eller genombrott - i bokens slut för att rättfärdiga berättelsen. Claire Messud har berättat en historia om famijen som är fascinerande i sig, och samtidigt gett röst åt the Woman Upstairs, båda två nog i sig.

Ovidkommande fotnot:
Om jag hade läst den här boken för ett år sedan hade jag känt igen mig ännu mer i Noras liv, och kanske brutit samman eller brutit upp av en känsla av hopplöshet. Men sedan dess har jag (och många andra på denna sidan om fyrtio) funnit kärlek och stabilitet i livet, hastigare och bättre än jag förut trodde var möjligt. Jag vill bara säga det ifall någon läser det här eller Claire Messuds bok och känner sig tyngd av ensamheten.

Fler böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Emperor's Children

2 kommentarer:

Hermia sa...

Vilken intressant recension! Jag var inte alls bekant med "the woman upstairs" som begrepp. Tänker på en annan litterär figur, the mad woman in the attic.. Kanske är det så som du skriver, mer socialt accepterat vara distingerad ungkarl än att, kanske självvalt, leva ensam som kvinna?

Ska nog ta och titta efter boken!

ps fin fotnot också

Jenny B sa...

Jag tror att Claire Messud har kommit på uttrycket själv, men hon förklarar det så väl att man mycket väl förstår vad hon menar. Och så jämför hon sin kvinna med "the madwoman in the attic" och förklarar att denna kvinna inte är galen, och inte heller drar uppmärksamheten till sig - oftast är hon en bifigur som huvudpersonerna kan dra nytta av.

Men man är ju huvudrollen i sitt eget liv, och till viss del kan man välja själv hur den berättelsen skall gestalta sig. Förutom att man inte alltid kan göra sig själv till en huvudroll i andras liv. Det är Messud mycket bra på att skildra, så jag hoppas du läser och tycker om boken!