Tänk att det finns så många av Lena Cronqvists flickor! Man ser dem i många upplagor invid varandra, och vare sig de är målade eller skulpterade har de ansiktsdrag man känner igen, och som hör ihop med Cronqvists egna drag i självporträtten. Det är som att de alla både är samma person och helt egna individer.
Det första jag ser är dock bilder helt utan människor. Ett par tavlor från 2013 visar en palett med en tygnalle och en docka på. Litet skönt självmedvetet, som att presentera sig som en konstnär som arbetar med barndomsminnen. Det andra jag ser, även det på Liljevalchs källarplan, är fågelkadaver i ett annat format än på utställningen år 2009. De är helt ensamma, utan någon flicka eller Lena på bilden! Men på några andra tavlor är fågelskeletten satta som speglingar (á la spelkort) av en mycket nöjt leende Cronqvist.
På flera ställen i salarna finns samlingar av små flickskulpturer. Så många små flickor på samma plats får dem att verka övertaliga och dyrbara på samma gång. En del sitter blygt med benen ihop medan andra sitter självsäkert bredbenta, och jag gillar verkligen att de inte har någon tydligt utmejslad snippa som skulle dra uppmärksamheten från armar, ben, den uträckta tungan och hela lilla människan.
På stora färgrika tavlor leker flickor med sina föräldradockor. Föräldrarna har ofta röda clownnäsor, ett stort korkat grin och oanvändbara små armstumpar utan händer. Flickornas uttryck varierar från outgrundligt till missnöjt: det är snarare irritation över pappornas och mammornas hjälplöshet än hämndlystnad som får dem att utsätta dem för skrämmande amputationer och anfallande vilddjur.
Till några nyare verk har Lena Cronqvist låtit sig inspireras av en annan målare med distinkt stil och överjordiskt stilla drag: Giottos änglar har lånat gloria och poser till änglar som på Cronqvists tavlor ibland vattnar nakna människor från vattenkannor. Men stillheten blir som djupast och vackrast i tavlorna från 2001, som visar sorgen efter den förlorade livskamraten och tomheten i skapandet. Inför dem är det skönt att påminna sig om de tavlor av en leende Lena Cronqvist som kommit senare.
Länk till Liljevalchs sida om Lena Cronqvist
Det första jag ser är dock bilder helt utan människor. Ett par tavlor från 2013 visar en palett med en tygnalle och en docka på. Litet skönt självmedvetet, som att presentera sig som en konstnär som arbetar med barndomsminnen. Det andra jag ser, även det på Liljevalchs källarplan, är fågelkadaver i ett annat format än på utställningen år 2009. De är helt ensamma, utan någon flicka eller Lena på bilden! Men på några andra tavlor är fågelskeletten satta som speglingar (á la spelkort) av en mycket nöjt leende Cronqvist.
På stora färgrika tavlor leker flickor med sina föräldradockor. Föräldrarna har ofta röda clownnäsor, ett stort korkat grin och oanvändbara små armstumpar utan händer. Flickornas uttryck varierar från outgrundligt till missnöjt: det är snarare irritation över pappornas och mammornas hjälplöshet än hämndlystnad som får dem att utsätta dem för skrämmande amputationer och anfallande vilddjur.
Länk till Liljevalchs sida om Lena Cronqvist
 |
| Vita ark (2001) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar