Jag tycker väldigt mycket om Harald Lyths konst sedan jag först såg den för några år sedan, så jag är glad att jag hann se den stora sammanställningen på Sven-Harrys på allra sista dagen. Fastän utställningen nu är avslutad vill jag ändå berätta om den, för att förhoppningsvis sprida Harald Lyths konstnärsskap bara en liten bit till.
Förra gången såg jag skuggor av okända, parallella världar i de eteriska motiven. Nu ser jag, med konstnärens egna ord i bakhuvudet, återsken av det eviga i vår egen värld. Klassikerna inom konst och arkitektur ligger Harald Lyth närmare än det mest moderna. I verk med namn som Toledo och Pisa tycker jag att de mjuka, tunna penselstrecken fångar essensen av platserna och i förlängningen civilisationens konturer. Breda blå svep skapar nyanser på en del tavlor, och ibland kan det glöda till av smaragdgrönt eller mörkrött, nästan osynligt men tydligt när man fokuserar.
Konsthallens fina utformning med stora salar som fortsätter uppåt är idealisk för Harald Lyths konst. Uppför de aningen svårbestigna trapporna mot högre höjder, med stopp på avsatserna för ytterligare ett eller två sparsmakade verk, och så balkongen där man har utsikt över den stora salen som nu ligger en våning under en. Därifrån flyter tavlornas färger samman till en oanad mjukhet koncentrerad kring de mörkare penseldragen.
I en sevärd film får Harald Lyth själv berätta om sin konst. Nästan alltför artigt berättar han om hur hans motvilja mot att göra politisk konst gjorde honom till en sorts revolutionär på 1970-talet (tack för det, för skrikiga slagord banaliserar såväl konsten som diskussionen!), men likaledes i dagens konstklimat där han inte kan tänka sig att "leverera". Han berättar att hans tavlor är som att andas, älska, som att vakna till från en dröm och ha varit inne i tavlans motiv, och visar hur tavlorna inte får tyngas ned överallt utan behöver ha vägar in.
Det är en glädje att få avnjuta Harald Lyths konst, och utställningen på Sven-Harrys hör till en av de mest lyckade jag har sett.
Länk till Sven-Harrys sida om Harald Lyth
Förra gången såg jag skuggor av okända, parallella världar i de eteriska motiven. Nu ser jag, med konstnärens egna ord i bakhuvudet, återsken av det eviga i vår egen värld. Klassikerna inom konst och arkitektur ligger Harald Lyth närmare än det mest moderna. I verk med namn som Toledo och Pisa tycker jag att de mjuka, tunna penselstrecken fångar essensen av platserna och i förlängningen civilisationens konturer. Breda blå svep skapar nyanser på en del tavlor, och ibland kan det glöda till av smaragdgrönt eller mörkrött, nästan osynligt men tydligt när man fokuserar.
Konsthallens fina utformning med stora salar som fortsätter uppåt är idealisk för Harald Lyths konst. Uppför de aningen svårbestigna trapporna mot högre höjder, med stopp på avsatserna för ytterligare ett eller två sparsmakade verk, och så balkongen där man har utsikt över den stora salen som nu ligger en våning under en. Därifrån flyter tavlornas färger samman till en oanad mjukhet koncentrerad kring de mörkare penseldragen.
I en sevärd film får Harald Lyth själv berätta om sin konst. Nästan alltför artigt berättar han om hur hans motvilja mot att göra politisk konst gjorde honom till en sorts revolutionär på 1970-talet (tack för det, för skrikiga slagord banaliserar såväl konsten som diskussionen!), men likaledes i dagens konstklimat där han inte kan tänka sig att "leverera". Han berättar att hans tavlor är som att andas, älska, som att vakna till från en dröm och ha varit inne i tavlans motiv, och visar hur tavlorna inte får tyngas ned överallt utan behöver ha vägar in.
Det är en glädje att få avnjuta Harald Lyths konst, och utställningen på Sven-Harrys hör till en av de mest lyckade jag har sett.
Länk till Sven-Harrys sida om Harald Lyth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar