Dark Eden av Chris Beckett

532 människor är det som lever på planeten Eden. Alla är de ättlingar till Angela och Tommy - ja, det stämmer, alla 532 härstammar från de två som strandade på planeten för ett halvtannat sekel sedan. De lever ett primitivt liv utan teknologi; de samlar växter och jagar djur till föda. En del djur har namn hämtade från jorden, men vi får veta att de har sex ben och två hjärtan, så egentligen ser de nog annorlunda ut. Den stora skillnaden mellan jorden och Eden är att Eden inte har något ljus - ingen sol, ingen gryning, ingen dag. Boken förklarar inte varför, men floran och faunan är så detaljrikt och konsekvent beskrivna att miljön ändå känns som en helhet.

Ord och uttryck har levt kvar och fått nya uttal sedan barnen inte längre hinner gå i skolan. Samhället har sin egen skapelseberättelse; historien om de Tre Trotsiga Männen lämnade jorden i sitt kraftfulla rymdskepp, och hur de två poliserna (varav en är Angela) drogs med mot sin vilja. Bit för bit förstår vi läsare mer av vad som hände den gången, och bland de traderade berättelserna som spelas upp som små pjäser finns också gräl och uppgivenheten hos de ofrivilliga nybyggarna.

Under de här snöfria vinterveckorna försökte jag fantisera om hur det skulle vara att leva på en mörk planet, men Jordens mörker blir aldrig så komplett som på Eden. Det lilla jag kunde föreställa mig av ett kompakt mörker, bara upplyst av vissa växter och djur, kändes obehagligt. Edens invånare å sin sida försöker ofta föreställa sig Jordens ljus - kanske är det som att bo inuti en självlysande blomma - och längtar efter den dag de skall bli hämtade tillbaka till Jorden.

En av de nyblivna unga männen, John Redlantern, är inte nöjd med traditionerna och kampen för att överleva på allt knappare resurser. Han har idéer om att ta sig utanför den lilla dal de inte har vågat lämna på alla år. Men den lilla traditionsbundna gruppen tar varken till sig nya påhitt eller den unge pojkens försök till ledarskap.

Om detta var allt att som boken innehöll så vore det en habil science fiction-historia i en spännande miljö, men inte tillräckligt för att intressera mig i längden. Men till vår lycka är Chris Beckett en mycket bra författare. I varje kapitel låter han en ny person berätta, och skildrar deras inre funderingar med nyanser och psykologisk insikt. Framgångar och motgångar sker inte heller förutsägbart, och spänningen vrids då och då upp några snäpp. Jag rös och njöt av att läsa Dark Eden, och vill gärna läsa fler böcker av Chris Beckett. Faktum är att han till och med planerar en eller två uppföljare till Dark Eden, vilket låter intressant men inte nödvändigt, eftersom boken står för sig själv. Men med det upplägget han talar om och sitt goda handlag kommer de böckerna säkert att vara bra.

Fler böcker av Chris Beckett:
Mother of Eden
Daughter of Eden

The Holy Machine
The Turing Test