John och Charlotte talar med varandra i detaljrika, precisa meningar, lika medvetna om sina egna ömma punkter som om den andras. Utan att släppa den distanserade (John) eller smeksamma (Charlotte) samtalstonen går de från kallprat över sexuella fantasier till den sortens tillgjorda bråk och testande av gränser som tonåringspar kan ha för sig för att spela tuffa.
Trots sina tydliga insikter i psykologiska teorier är de känslomässigt förkrympta. De smekningar de gav varandra under de inledande sekunderna av pjäsen var ett uttryck för åtrå, inte omtanke. Och tillfredsställandet av åtrån, liksom lyxkonsumtionen av kläder och möbler (vilket jag egentligen inte har något emot), sker maniskt och utan glädje.
In kommer Johns bror Allan, småstadspascha, mycket mer öppet burdus och aggressiv mot sin fru Monica och alla i närheten. Charlotte har bjudit in dem till att sova över efter kremeringen av Johns och Allans mor samma dag. Men i den smakfullt inredda sexrumslägenheten finns varken gästrum eller extrasängar, så istället vidtar en natt av konjaksdrickande och mer eller mindre berusade diskussioner.
Samuel Fröler och framför allt Anja Lundqvist är fantastiska som John och Charlotte: pricksäkra i samspelet och replikerna, inklusive alla freudianska felsägningar. Kajsa Ernst och Jacob Nordenson som Monica och Allan har mindre utrymme, både i tid och uttryck, men lyckas ändå göra sina roller till människor, inte karikatyrer. Björn Runges regi är mycket tonsäker.
Under pjäsens gång blottas anledningar till de olika personernas beteende: besvikelser och inre trauman som fått dem att fastna i destruktiva beteenden. Monica och Allan har inte tillgång till samma vokabulär som Charlotte och John, så deras känslor uttrycks enklare och rakare - men smärtan är inte mindre för det. Däremot får den snabbare utlopp än hos John och Charlotte, där de hela tiden triggas av någon egen besvikelse eller kommer på detaljer att håna och den andra för.
Lars Norén skrev Nattvarden vid samma tid (1983) som klassikerna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, pjäser som har mer av en yttre handling, och möjligheten att känna sympati för personerna på scenen. Nattvarden är inte lika frånstötande som Demoner (1982), men det är ändå svårt att känna någon förståelse för rollernas agerande, trots att vi får se några av deras definierande sorger.
Kanske är det Norén själv och hans epigoner som gett mig en trötthet på de här i grunden egoistiska och omogna karaktärerna som klöser sig fast och fortsätter att suga livet ur varandra. Säkert är det fler än jag som är bekanta med par som verkar njuta av att plåga varandra, som om de spelar roller inför sig själva och en skrämd omgivning. Att publiken får sitta på var sin sida om scenen förstärker bilden av hemmet som en spelplats. Men vilka är åskådarna i verkligheten? Pjäsen börjar med ett telefonsamtal från Johns rädda, ensamma elvaåriga dotter Nina, där han istället för att åka till henne lovar att låta luren ligga avtagen så att hon kan ropa på honom när som helst. I ett annat rum ligger det gemensamma barnet Nike och sover, förhoppningsvis. Men det finns inte en chans att det som händer under natten går obemärkt förbi de två döttrarna. Så om John och Charlotte blivit så skadade av svikande föräldrar, vad kommer då inte deras barn att minnas?
Länk till Stadsteaterns sida om Nattvarden
In kommer Johns bror Allan, småstadspascha, mycket mer öppet burdus och aggressiv mot sin fru Monica och alla i närheten. Charlotte har bjudit in dem till att sova över efter kremeringen av Johns och Allans mor samma dag. Men i den smakfullt inredda sexrumslägenheten finns varken gästrum eller extrasängar, så istället vidtar en natt av konjaksdrickande och mer eller mindre berusade diskussioner.
Samuel Fröler och framför allt Anja Lundqvist är fantastiska som John och Charlotte: pricksäkra i samspelet och replikerna, inklusive alla freudianska felsägningar. Kajsa Ernst och Jacob Nordenson som Monica och Allan har mindre utrymme, både i tid och uttryck, men lyckas ändå göra sina roller till människor, inte karikatyrer. Björn Runges regi är mycket tonsäker.
Under pjäsens gång blottas anledningar till de olika personernas beteende: besvikelser och inre trauman som fått dem att fastna i destruktiva beteenden. Monica och Allan har inte tillgång till samma vokabulär som Charlotte och John, så deras känslor uttrycks enklare och rakare - men smärtan är inte mindre för det. Däremot får den snabbare utlopp än hos John och Charlotte, där de hela tiden triggas av någon egen besvikelse eller kommer på detaljer att håna och den andra för.
Lars Norén skrev Nattvarden vid samma tid (1983) som klassikerna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, pjäser som har mer av en yttre handling, och möjligheten att känna sympati för personerna på scenen. Nattvarden är inte lika frånstötande som Demoner (1982), men det är ändå svårt att känna någon förståelse för rollernas agerande, trots att vi får se några av deras definierande sorger.
Kanske är det Norén själv och hans epigoner som gett mig en trötthet på de här i grunden egoistiska och omogna karaktärerna som klöser sig fast och fortsätter att suga livet ur varandra. Säkert är det fler än jag som är bekanta med par som verkar njuta av att plåga varandra, som om de spelar roller inför sig själva och en skrämd omgivning. Att publiken får sitta på var sin sida om scenen förstärker bilden av hemmet som en spelplats. Men vilka är åskådarna i verkligheten? Pjäsen börjar med ett telefonsamtal från Johns rädda, ensamma elvaåriga dotter Nina, där han istället för att åka till henne lovar att låta luren ligga avtagen så att hon kan ropa på honom när som helst. I ett annat rum ligger det gemensamma barnet Nike och sover, förhoppningsvis. Men det finns inte en chans att det som händer under natten går obemärkt förbi de två döttrarna. Så om John och Charlotte blivit så skadade av svikande föräldrar, vad kommer då inte deras barn att minnas?
Länk till Stadsteaterns sida om Nattvarden
 |
| Foto: Carl Thorborg |
2 kommentarer:
Intressant beskrivning. Jag uppskattade pjäsen och det speciella med att kunna välja sida av scenen. Däremot menar jag att det finns en aspekt som förtog hela föreställningen: stolarna. Alldeles för lång pjäs de hårda stolarna och det snåla benutrymmet.
Tack för kommentaren, gangsteg! Jag funderade också på hur perspektivet skulle kunna skilja sig beroende på var man satt. Jag var nöjd med att sitta på den (bortre) sida jag valt, men undrar om de på motsatt sida kände att de missade något. (Inte så mycket, enligt mig, bara några sekunder till vid ingången till dt bakre rummet.)
Som tur var satt jag ganska bekvämt, men en man på min bänkrad fick ge upp i pausen trots att han satt sig längst ut för att få plats med benen. Det är definitivt något för teatern att tänka på när man spelar en extra lång pjäs.
Skicka en kommentar