Interpreter of Maladies av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiris debutbok, novellsamlingen Interpreter of Maladies, fick Pulitzerpriset för fiktion år 2000. Det är litet orättvist att börja läsa den direkt efter hennes The Lowland, som det blev för mig. Då blir det så lätt att jämföra språket i de båda böckerna, Lahiris språk som går att känna igen och som jag tycker har utvecklats till större fulländning i The Lowland. Det blev alltså svårare för mig att bedöma debutboken på sina egna meriter, speciellt som en novell inte har lika lång tid på sig att dra in läsaren i sin värld.

Redan i dessa första noveller är det mycket som berättas via beskrivningar av miljön: känslor, stämningar, vad som har hänt och lämnat spår i rummet. I den första novellen är det mörkret av ett planerat strömavbrott som får det äkta paret att tala och närma sig varandra på ett nytt sätt. Titelnovellen och huvudpersonen som bär titeln gör också sin tolkning av världen för oss genom vad han ser på andra och själv tänker vidare på.

Berättarrösten skiljer sig mellan de olika novellerna, och jag undrar om det beror på att Lahiri själv höll på att finna sin röst, för en del av dem saknar viss detaljskärpa och engagerar mig inte lika mycket. Jag tycker bäst om de berättelser som talar inifrån en människa och låter oss uppleva personens tankar och känsloskiftningar, som Sexy, This Blessed House och The Third and Final Continent. Men sammantaget tycker jag också om att Lahiri sprider ut sina personer och historier i tid och rum, som att hon håller på att bemäktiga sig världen och visar att hennes trådar och även det indiska finns och har funnits med överallt.

Fler böcker av Jhumpa Lahiri:
Unaccustomed Earth
The Lowland