Många hade med mig längtat efter Kungliga Filharmonikernas första konsert för höstsäsongen, verkade det som, för Konserthusets stora sal var fylld upp till tredje balkong. Som ett led i att uppmärksamma den svenska tonskatten som skulle kunna falla i glömska, inledde man med Ludvig Normans Uvertyr till Antonius och Cleopatra (1881). Det är ett uttrycksfullt verk, som en ouvertyr skall vara, och även om jag tycker att partierna av krigiska klanger var litet naivt överdrivna, kunde verket även förmedla ömhet och triumf mycket väl.
Den välsedde gästen Truls Mørk intog så sin plats vid scenkanten för Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850). Mørk spelade med fin, precis klang och orkestern var väl samstämd med honom. De spelade romantiskt, men inte sentimentalt, och det tycker jag är just så Schumanns musik gör sig som bäst. Men vi fick också ett långt och innerligt extranummer där Mørk på egen hand visade stor inlevelse och känslosamt uttryck.
Kvällens grand final var Gustav Mahlers femte symfoni (från 1904), och efter den stora fina Mahlerfestivalen häromåret känns det som att stämningen från de underbara veckorna i Konserthuset manas fram varje gång Mahler står på programmet. I den imponerande första satsen arbetar de olika sektionerna nästan oberoende av varandra (och där fick de många begåvade Filharmonikerna chansen att visa sitt gedigna kunnande): från den inledande ensamma trumpeten över trombonerna och fagotterna, som ofta spelar nästan i opposition mot stråkarna. Tredje satsen, scherzot, är litet oroande och förvirrande i sina glättiga men disharmoniska valser. När några stråkar börjar med sina pizzicaton som snabbt sprider sig ut i resten av orkestern som ringar på vattnet, är det som att Kungliga Filharmonikerna tillsammans med Mahler vill starta en helt ny sorts musik för en ny tid.
Till femte och sista satsen kommer äntligen alla sektioner överens! Tillsammans arbetar de mot ett gemensamt mål, och klangerna de skapar är postiva och energiska. Det var en bra avslutning på kvällen, och en bra början på en ny spännande säsong av bra musik.
Samma konsert ges också lördag den 15 september kl 15.00
Den välsedde gästen Truls Mørk intog så sin plats vid scenkanten för Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850). Mørk spelade med fin, precis klang och orkestern var väl samstämd med honom. De spelade romantiskt, men inte sentimentalt, och det tycker jag är just så Schumanns musik gör sig som bäst. Men vi fick också ett långt och innerligt extranummer där Mørk på egen hand visade stor inlevelse och känslosamt uttryck.
Kvällens grand final var Gustav Mahlers femte symfoni (från 1904), och efter den stora fina Mahlerfestivalen häromåret känns det som att stämningen från de underbara veckorna i Konserthuset manas fram varje gång Mahler står på programmet. I den imponerande första satsen arbetar de olika sektionerna nästan oberoende av varandra (och där fick de många begåvade Filharmonikerna chansen att visa sitt gedigna kunnande): från den inledande ensamma trumpeten över trombonerna och fagotterna, som ofta spelar nästan i opposition mot stråkarna. Tredje satsen, scherzot, är litet oroande och förvirrande i sina glättiga men disharmoniska valser. När några stråkar börjar med sina pizzicaton som snabbt sprider sig ut i resten av orkestern som ringar på vattnet, är det som att Kungliga Filharmonikerna tillsammans med Mahler vill starta en helt ny sorts musik för en ny tid.
Till femte och sista satsen kommer äntligen alla sektioner överens! Tillsammans arbetar de mot ett gemensamt mål, och klangerna de skapar är postiva och energiska. Det var en bra avslutning på kvällen, och en bra början på en ny spännande säsong av bra musik.
Samma konsert ges också lördag den 15 september kl 15.00
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar