Lydia Davis växte upp med två författare till föräldrar, och de kunde anmärka på hur barnen uttryckte sig och dissekera satser som "I'm not that tired". Inget att undra på att konstrande mödrar spelar huvudrollen i flera av Davis berättelser. Inget att undra på, heller, att hon är så fascinerad av hur en förändrad kommatering kan förändra en menings innehåll. Flera av hennes noveller innehåller ju intelligenta lekar med ord och deras betydelse, och jag kan tänka mig att det tidiga stycket Meat, My Husband växte fram från titeln.
Davis berättade att hon i många fall också utgick från en udda berättare i sina historier. Många av hennes noveller, speciellt i den första samlingen, innehåller situationer som beskrivs av någon som tycks varit djupt involverad i dem men försöker återge dem på en distanserad, allmängiltig form. Och ändå är det just den här berättarrösten som drar till sig många läsares intresse; även i en novell där Lydia Davis försökte hålla rösten så neutral som möjligt (om en person som ser kor på andra sidan vägen från sitt fönster) var läsare fascinerad av den som berättade.
Jag hade velat höra ännu mer om hur Davis får inspiration till att börja skriva, om hon vet från början att en berättelse skall bli en mening eller tjugo sidor lång, när hon vet att hon skall sluta. Men det var ändå fint att få höra henne tala om sin bakgrund. För oss avslöjade hon att den fantastiskt roliga We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth-Graders är baserade på verkliga brev som hennes brors klasskamrater skrev till honom och som deras mor sparat. Jag visste väl det! Det gör den akademiska tonen i analysen ännu mer dråplig.
Böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Samuel Johnson Is Indignant
Varieties of Disturbance
Fotnot: Mitt sällskap och jag fortsatte kvällen på en pub vars namnskyltar verkligen skulle förbättras av att samarbeta med en fluga: The Bishops Arms, en outtömlig källa till djupa diskussioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar