Är det en framgång för feminismen att det finns shower som Ladies Night och klubbar med manliga strippor? Nja, jag vill hoppas att våra ambitioner är högre än att tjuta åt vältränade män, och personligen föredrar jag ju mer intellektuell kultur. Men som fenomen fångar de upp några av kvinnokampens frukter: att kvinnor har en egen vilja i fråga om sex, och att kvinnor har tillräckligt mycket egna pengar för att betala för sitt nöje. Till saken hör också att en hop av ylande kvinnor på en strippklubb sällan kan bli lika hotfull som en ylande hop av män.
Dessutom har Steven Soderbergh valt att visa en välfungerande strippklubb med en publik av glada, anonyma kvinnor. Degradering och gradvis förfall drar de uppträdande männen över sig själva; bland annat finns allvarliga droger som GHB med från början. Som så många andra (lokala) stjärnor har de lätt att få groupies, ja, ännu lättare eftersom de från början har spelat på sex och visat upp sina vackra kroppar.
Och vilken show de ger! Välkoreograferade dansnummer, flirtig humor, utdragna avklädningar, inoljade muskulösa kroppar, som till slut exploderar i utmanande danser som dryper av sex - Soderbergh sparar inte på det godiset! Vem skulle inte känna sig som kung för i natt, oövervinnlig, natt efter natt? Vi har sett det förr i filmer som The Killing of a Chinese Bookie och Studio 54: berusad av framgång överskattar man sig själv och hamnar på alltför djupt vatten.
Filmen fokuserar på några personer och låter hyfsade skådespelare som Matt Bomer och Joe Manganiello vara överjordiskt vackra bakgrundsfigurer. Matthew McConaughey är helt rätt i rollen som den oljige klubbägaren Dallas, som sprätter omkring på scenen, trixar och lovar mycket. Det är ännu roligare att se om man vet att McConaughey sägs vara nästan lika egotrippad och snabb att slita av sig skjortan i verkliga livet. Magic Mike spelas av flickidolen Channing Tatum, som har charmen och danstalangen för att fylla ut sin roll. Han är mannen med större planer för framtiden; hans snickarkunskaper kommer att räcka längre än hans ungdomliga skönhet. Men det finns så många hinder på vägen. Hans nye rekryt, Adam, The Kid, är ivrig att ta för sig av allt som stripparvärlden erbjuder, medan Adams syster Brooke skeptiskt håller sig på avstånd.
Utan att veta så mycket om branschen, gissar jag att Magic Mike visar en utvald, något idealiserad bild av den på samma sätt som Boogie Nights. Ingen karaktär är genomond, ingen har några moraliska eller känslomässiga tvivel om sitt jobb, misären blir inte så djup. Det är OK; alla filmer måste inte vara socialrealistiska. Men om man bortser från alla dans-scener som är OTROLIGT INTRESSANTA för alla oss som uppskattar att se vackra män, så är det som blir kvar en ganska enkel saga, och jag är inte säker på att jag gillar sensmoralen.
********* SPOILERVARNING *******************
Filmens sensmoral är nästan lika sockersöt som den i Pretty Woman. Strippan med ett hjärta av guld finns självklart, och det är förståeligt och klokt att Mike vill slå sig ned och jobba med det hantverk han kan, och inte bli en åldrad strippa. Men det är så förutsägbart (för sagan) att hans hjärta skall fångas av Brooke, flickan som står utanför hans liv och som är litet charmigt blyg för sin kropp. Genom allt pippande och knarkande är det henne han vänder tillbaka till, och gnabbas med på ett Harlequinromanaktigt sätt. När hon avvisar honom frågar han indignerat om det bara är Magic Mike hon ser, om hon tror att han är strippa i varje ögonblick? Nej, självklart inte, men om det intensiva jobbet upptar större delen av dygnet och spiller över på resten av livet är det inte någon man kan bortse ifrån.
Och när då till slut Mike ger upp det glassiga livet för att stanna med Brooke - kan han sluta upp från en dag till en annan med alla droger och one night stands? Får Brooke en trogen man som belöning för att hon själv väntade så troget under Mikes vilda liv? Jag hoppas det, men jag är inte säker. Jag hoppas att filmen inte satte ännu fler griller i huvudet på de tusentals tonårsflickor som sett den. Är det något de redan kan så är det väl att vara förlåtande mot grisiga pojkvänner. Men vi kan som sagt hoppas att Mike sparar sin magi för Den Rätta Flickan, och att de finner lycka i sitt liv tillsammans.
Dessutom har Steven Soderbergh valt att visa en välfungerande strippklubb med en publik av glada, anonyma kvinnor. Degradering och gradvis förfall drar de uppträdande männen över sig själva; bland annat finns allvarliga droger som GHB med från början. Som så många andra (lokala) stjärnor har de lätt att få groupies, ja, ännu lättare eftersom de från början har spelat på sex och visat upp sina vackra kroppar.
Och vilken show de ger! Välkoreograferade dansnummer, flirtig humor, utdragna avklädningar, inoljade muskulösa kroppar, som till slut exploderar i utmanande danser som dryper av sex - Soderbergh sparar inte på det godiset! Vem skulle inte känna sig som kung för i natt, oövervinnlig, natt efter natt? Vi har sett det förr i filmer som The Killing of a Chinese Bookie och Studio 54: berusad av framgång överskattar man sig själv och hamnar på alltför djupt vatten.
Filmen fokuserar på några personer och låter hyfsade skådespelare som Matt Bomer och Joe Manganiello vara överjordiskt vackra bakgrundsfigurer. Matthew McConaughey är helt rätt i rollen som den oljige klubbägaren Dallas, som sprätter omkring på scenen, trixar och lovar mycket. Det är ännu roligare att se om man vet att McConaughey sägs vara nästan lika egotrippad och snabb att slita av sig skjortan i verkliga livet. Magic Mike spelas av flickidolen Channing Tatum, som har charmen och danstalangen för att fylla ut sin roll. Han är mannen med större planer för framtiden; hans snickarkunskaper kommer att räcka längre än hans ungdomliga skönhet. Men det finns så många hinder på vägen. Hans nye rekryt, Adam, The Kid, är ivrig att ta för sig av allt som stripparvärlden erbjuder, medan Adams syster Brooke skeptiskt håller sig på avstånd.
Utan att veta så mycket om branschen, gissar jag att Magic Mike visar en utvald, något idealiserad bild av den på samma sätt som Boogie Nights. Ingen karaktär är genomond, ingen har några moraliska eller känslomässiga tvivel om sitt jobb, misären blir inte så djup. Det är OK; alla filmer måste inte vara socialrealistiska. Men om man bortser från alla dans-scener som är OTROLIGT INTRESSANTA för alla oss som uppskattar att se vackra män, så är det som blir kvar en ganska enkel saga, och jag är inte säker på att jag gillar sensmoralen.
********* SPOILERVARNING *******************
Filmens sensmoral är nästan lika sockersöt som den i Pretty Woman. Strippan med ett hjärta av guld finns självklart, och det är förståeligt och klokt att Mike vill slå sig ned och jobba med det hantverk han kan, och inte bli en åldrad strippa. Men det är så förutsägbart (för sagan) att hans hjärta skall fångas av Brooke, flickan som står utanför hans liv och som är litet charmigt blyg för sin kropp. Genom allt pippande och knarkande är det henne han vänder tillbaka till, och gnabbas med på ett Harlequinromanaktigt sätt. När hon avvisar honom frågar han indignerat om det bara är Magic Mike hon ser, om hon tror att han är strippa i varje ögonblick? Nej, självklart inte, men om det intensiva jobbet upptar större delen av dygnet och spiller över på resten av livet är det inte någon man kan bortse ifrån.
Och när då till slut Mike ger upp det glassiga livet för att stanna med Brooke - kan han sluta upp från en dag till en annan med alla droger och one night stands? Får Brooke en trogen man som belöning för att hon själv väntade så troget under Mikes vilda liv? Jag hoppas det, men jag är inte säker. Jag hoppas att filmen inte satte ännu fler griller i huvudet på de tusentals tonårsflickor som sett den. Är det något de redan kan så är det väl att vara förlåtande mot grisiga pojkvänner. Men vi kan som sagt hoppas att Mike sparar sin magi för Den Rätta Flickan, och att de finner lycka i sitt liv tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar