Det är roligt när man upptäcker vad en oktav är, och att tonerna i vardera ändan är 'samma' - do re mi fa so la ti do! En del lär sig det på blockflöjtstimmarna i lågstadiet, andra på kursen i vågrörelselära på universitetet, ytterligare andra bryr sig aldrig om teorin bakom fenomenet, men de flesta hör det när någon sjunger upp det för dem.
Ett hopp över en oktav i en melodi kan låta modigt, uttrycksfullt, kanske galet, men det låter alltid speciellt. Själv tycker jag ofta att det låter litet barnsligt, som ett billigt knep för att få uppmärksamhet, speciellt när hoppet går från den lägre oktaven till den höger, "aaa - AAAA!"
På senare tid har det kommit ett par poplåtar med just det språnget; det hörs i Lady Gagas utrop i låten Judas, och i refrängen till Madonnas Girl Gone Wild. (Sommarens radioplåga Dansa Pausa innehåller dock inte något oktavsprång i refrängen, utan är enerverande på helt egna meriter.) Jag blir alltid litet irriterad när jag hör de låtarna! Men samma dag som jag till slut bestämde mig för att skriva ned och klaga på det här, stötte jag på flera exempel på när det funkar väl när jag plockade skivor på måfå ur min CD-hylla.
Det mest kända exemplet är förstås Puccinis magnifika aria Nessun Dorma ur operan Turandot. Inget att klaga på där, melodin är underbar och oktaverna väl balanserade mot varandra. Ett annat exempel är Sibelius tredje symfoni, som faktiskt är charmigt naivt och lekfullt - lyssna 26 sekunder in i klippet!
Båda de här sprången går från den höga tonen och sedan till dess motsvarighet en oktav ned. Men det är inte bara i klassisk musik, och inte bara när riktningen är nedåt, som oktavsprånget kan låta bra. Riktigt goda artister som sjunger med inlevelse kan fylla en oktavglidning med känsla. Hör bara på Chris Isaak i refrängen till Wicked Game, eller Dr. Robert i Blow Monkeys när de spelar Digging Your Scene. (Lyssna på hela låten, för den är så bra!)
Det långa men naturliga hoppet mellan oktaver hörs tydligt och är lätt att känna igen. Det är klart att kompositörer i alla genrer vill använda sig av något som resonerar så djupt i människors känsla för musik. Men jag hoppas att det inte blir för vanligt, för då förlorar det i vikt, och jag skulle vara bland de första att tröttna på det rejält.
Ett hopp över en oktav i en melodi kan låta modigt, uttrycksfullt, kanske galet, men det låter alltid speciellt. Själv tycker jag ofta att det låter litet barnsligt, som ett billigt knep för att få uppmärksamhet, speciellt när hoppet går från den lägre oktaven till den höger, "aaa - AAAA!"
På senare tid har det kommit ett par poplåtar med just det språnget; det hörs i Lady Gagas utrop i låten Judas, och i refrängen till Madonnas Girl Gone Wild. (Sommarens radioplåga Dansa Pausa innehåller dock inte något oktavsprång i refrängen, utan är enerverande på helt egna meriter.) Jag blir alltid litet irriterad när jag hör de låtarna! Men samma dag som jag till slut bestämde mig för att skriva ned och klaga på det här, stötte jag på flera exempel på när det funkar väl när jag plockade skivor på måfå ur min CD-hylla.
Det mest kända exemplet är förstås Puccinis magnifika aria Nessun Dorma ur operan Turandot. Inget att klaga på där, melodin är underbar och oktaverna väl balanserade mot varandra. Ett annat exempel är Sibelius tredje symfoni, som faktiskt är charmigt naivt och lekfullt - lyssna 26 sekunder in i klippet!
Båda de här sprången går från den höga tonen och sedan till dess motsvarighet en oktav ned. Men det är inte bara i klassisk musik, och inte bara när riktningen är nedåt, som oktavsprånget kan låta bra. Riktigt goda artister som sjunger med inlevelse kan fylla en oktavglidning med känsla. Hör bara på Chris Isaak i refrängen till Wicked Game, eller Dr. Robert i Blow Monkeys när de spelar Digging Your Scene. (Lyssna på hela låten, för den är så bra!)
Det långa men naturliga hoppet mellan oktaver hörs tydligt och är lätt att känna igen. Det är klart att kompositörer i alla genrer vill använda sig av något som resonerar så djupt i människors känsla för musik. Men jag hoppas att det inte blir för vanligt, för då förlorar det i vikt, och jag skulle vara bland de första att tröttna på det rejält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar