Det är en avskalad och fokuserad uppsättning av Ibsens dockhem som ges på Dramatens lilla scen. Mellan sina scener sitter skådespelarna längs de vita, kala väggarna och scengolvet är tippat ut mot publiken. Nora själv lyser som en karamell i sin rosa sidendräkt, och plockar raskt i sig godis och sockerbitar när ingen ser, som en kompensation för alla större inköp hon behövt spara in på och jobba i hemlighet för.
Pjäsen är dryga halvannan timme lång utan paus, och handlingen vevas snabbt framåt. För den som inte är förtrogen med historien berättas bakgrunden i programbladet, så att man kan göra kopplingarna mellan de snabba vändningarna. Men jag tycker inte om den höga hastigheten som berättelsen har fått. När ingen hinner vara eftertänksam blir personerna glättiga och svåra att få grepp om, och konsekvenserna av Noras handlande hinner inte få tyngd och allvar. Däremot blir en del motstridigheter tydligare, till exempel hur Nora skäller på den tafatte Doktor Rank ögonblicket efter att han har talat om att han kommer att vara död inom en månad, och hur hon förebrår honom hans blyga kärleksförklaring strax efter att hon förföriskt visat sina nya strumpor. Trots sitt stora ansvarstagande i hemlighet för sin familj, kan Nora vara en obetänksam och ansvarslös människa.
Som det visar sig saktar tempot in i ett par viktiga scener. Det sker dels när Noras väninna fru Linde skulle kunna hjälpa till så att Noras hemlighet bevaras, men medvetet låter bli för att hon inte vill bidra till den falska fasaden i dockhemmet. Scenen får sin tyngd av att Thérèse Brunnander som fru Linde genomgående har spelat mer naturligt och nyanserat än de övriga på scenen.
Den stora uppgörelsen mellan Nora och Torvald i slutscenen får också större genomslagskraft, precis som att handlingen har rusat framåt bara för att sätta fokus på vad Torvald tänker och säger om sin hustru. Så glad som han har varit åt sin lilla dans- och sånglärka, dum och oansvarig men ett sött inslag i hans liv. Blev han tacksam eller ens fundersam när han upptäckte att hon tagit och betalat av ett stort lån för att rädda honom och familjen? Nej, inte alls. Glädjen uppstod när faron var över och han kunde förlåta sin lilla dockhustru för att hon varit så dum, för när en man älskar sin hustru ännu mer när han kunnat förlåta henne - då har han ju visat sig storsint och hon har bevisat att hon inte klarar något utan honom. Urrk, urrk!
Så självupptagen och irriterande som Torvald har varit även innan dess, så förvånar det mig inte att Nora vill lämna honom. Och till skillnad från Medea är hon stark nog att lämna sina barn i hans vård. Men det är ändå modigt av henne att våga gå ut ensam i världen, när hon nu upptäckt hur litet hon vet om den, och att juridik och ekonomi har lagar som inte tar hänsyn till moraliska påbud. Det är modigt av Nora att gå ut och försöka klara sig själv, och jag önskar henne all lycka.
Länk till Dramatens sida om Ett dockhem
Pjäsen är dryga halvannan timme lång utan paus, och handlingen vevas snabbt framåt. För den som inte är förtrogen med historien berättas bakgrunden i programbladet, så att man kan göra kopplingarna mellan de snabba vändningarna. Men jag tycker inte om den höga hastigheten som berättelsen har fått. När ingen hinner vara eftertänksam blir personerna glättiga och svåra att få grepp om, och konsekvenserna av Noras handlande hinner inte få tyngd och allvar. Däremot blir en del motstridigheter tydligare, till exempel hur Nora skäller på den tafatte Doktor Rank ögonblicket efter att han har talat om att han kommer att vara död inom en månad, och hur hon förebrår honom hans blyga kärleksförklaring strax efter att hon förföriskt visat sina nya strumpor. Trots sitt stora ansvarstagande i hemlighet för sin familj, kan Nora vara en obetänksam och ansvarslös människa.
Som det visar sig saktar tempot in i ett par viktiga scener. Det sker dels när Noras väninna fru Linde skulle kunna hjälpa till så att Noras hemlighet bevaras, men medvetet låter bli för att hon inte vill bidra till den falska fasaden i dockhemmet. Scenen får sin tyngd av att Thérèse Brunnander som fru Linde genomgående har spelat mer naturligt och nyanserat än de övriga på scenen.
Den stora uppgörelsen mellan Nora och Torvald i slutscenen får också större genomslagskraft, precis som att handlingen har rusat framåt bara för att sätta fokus på vad Torvald tänker och säger om sin hustru. Så glad som han har varit åt sin lilla dans- och sånglärka, dum och oansvarig men ett sött inslag i hans liv. Blev han tacksam eller ens fundersam när han upptäckte att hon tagit och betalat av ett stort lån för att rädda honom och familjen? Nej, inte alls. Glädjen uppstod när faron var över och han kunde förlåta sin lilla dockhustru för att hon varit så dum, för när en man älskar sin hustru ännu mer när han kunnat förlåta henne - då har han ju visat sig storsint och hon har bevisat att hon inte klarar något utan honom. Urrk, urrk!
Så självupptagen och irriterande som Torvald har varit även innan dess, så förvånar det mig inte att Nora vill lämna honom. Och till skillnad från Medea är hon stark nog att lämna sina barn i hans vård. Men det är ändå modigt av henne att våga gå ut ensam i världen, när hon nu upptäckt hur litet hon vet om den, och att juridik och ekonomi har lagar som inte tar hänsyn till moraliska påbud. Det är modigt av Nora att gå ut och försöka klara sig själv, och jag önskar henne all lycka.
Länk till Dramatens sida om Ett dockhem
Foto: Roger Stenberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar