Ockulta dagboken på Strindbergs Intima Teater

Fem män i stiliga kostymer står på scenen på teatern som Strindberg själv grundade. De är alla i olika åldrar, och ur deras munnar kommer stycken ur Ockulta dagboken och brev som August Strindberg skrev till Harriet Bosse under sina sista år i livet.

Det är ett bra grepp att låta fem (ibland sex) personer ge röst åt Strindbergs ord och tankar. På det sättet kan man känna det som att man är inuti hans huvud där minnen och tvivel flyger upp, och där händelser i omvärlden tolkas som mystiska meddelanden. Det gestaltar också hans överväldigande närvaro - vilken annan människa skulle kunna stå emot de här fem om de med samlad kraft grälade? Nu är det inte riktigt så eniga. En av dem (Sven Ahlström) ser ständigt spelkort strödda på marke, en annan (Samuel Fröler) frågar ofta "Vad betyder det?" och en tredje (Michael Jonsson) är fast i passionens grepp.

För i mankretsens mitt finns en kvinna, Harriet Bosse (Thèrèse Svensson), lysande rosa och så lockande. Dessutom är hon så självständig att hon faktiskt inte underkastar sig Strindbergs alla nycker, och avvisar honom och begär skilda sovrum då han blir henne motbjudande under graviditeten som följer.

Som han drogs till henne, som han åtrådde henne, och som han rasade när han försmåddes. Det är galet att höra hur han natt efter natt upplever att hon kommer till honom för älskog, på telepatisk väg som är så verklig för honom att det måste vara hennes vilja som skapar känslorna i honom. Flera gånger per natt, och just de nätterna som följer på hennes förlovning och lysning med en annan man. Den hastiga växlingen mellan kvinnodyrkan och förkastande av allt kvinnligt känner vi igen från skrifter ur alla Strindbergs livsskeden. Alkemin och det ockulta intresset dyker upp i pjäserna från de här åren, hans sista verk, och gör dem svårare att förstå men också spännande.

Med utgångspunkt i Swedenborgs redan kryptiska skrifter väver Strindberg samman konspirationsteorier om hur kvinnor, dessa varelser som ju faktiskt inte kan älska, skapar band för att låsa män till sig av ren själviskhet och illvilja. Hade han ingen att tala med om de här föreställningarna? Hade han vänner som lyssnade på honom och höll med honom, eller som kanske inte orkade säga emot honom för att han var så påstridig i sina idéer? Det finns många konstnärer vars verk jag beundrar men som jag är glad att jag inte är personlig vän med. Jag önskar ändå att Strindberg hade haft närmare vänner som orkat argumentera emot hans vildaste idéer, om det nu hade hjälpt honom till litet mer av inre lugn.

Alla skådespelare (förutom de redan nämnda, Åke Lundqvist och Robert Panzenböck) är samtrimmade och äkta i varje ögonblick. Då och då höjer Thèrèse Svensson, tillsammans med oss i publiken, ett ögonbryn i förundran över de mest galna teorierna, eller dikterar dem med hela kroppen utan att förlöjliga dem men så att vi ser att de inte skall tas som lag. Den noggranna ljussättningen skapar scenografin på den annars nästan nakna scenen. Den ganska korta men mycket intensiva pjäsen har ändå en struktur och en kronologisk handling som gör att den inte bara blir ett surr av röster, utan ett känslofyllt porträtt av den store författarens sista år.

Länk till Stadsteaterns sida om Ockulta dagboken