Wuthering Heights av Andrea Arnold och Emily Brontë

Precis som förra årets film om Jane Eyre inte dränkte historien i romantiska ögonblick och vackra scener, så visar Andrea Arnolds version av Wuthering Heights hur kärlek kan växa fram även under karga omständigheter. Landskapet där familjen Earnshaws gård ligger är verkligen svindlande, men inte inbjudande. Ändå har dottern Catherine sitt hem där; hon springer över hedarna, leker och ser skönheten i tappade fågelfjädrar. Jag älskar att se hennes tygellösa energi, och unga Shannon Beer spelar henne så väl.

Till famljen kommer hittebarnet som får namnet Heathcliff. Till och med omsorgerna om honom, när han tvättas och får nya kläder, är hårdhänta och skrämmande, och därtill kommer ren fientlighet från Hindley, sonen i huset. Filmen följer ofta Heathcliffs blick, precis som följde Mias blickar i viktiga scener i Andrea Arnolds förra film Fish Tank. I den svårbegripliga familjen och det kalla landskapet blir Cathy Heathcliffs enda vän, och de två håller ihop som om det inte fanns något annat i världen.

Jag tycker om att kameran följer Heathcliffs synvinkel i viktiga situationer, och visar precis vad han ser när han sitter bakom Cathy på hästryggen, men det blir litet väl många scener med extremt skakig handkamera. Vanligtvis tycker jag också om filmer som låter saker ske i tystnad, där åskådaren själv får föreställa sig vad som händer före och efter nyckelscenerna. Men här är det som att mellanrummen har fått för stor plats, och detaljerna som ges är för knapphändiga. Redan tidigt kände jag att jag missade poängen med de många naturbilderna. Den surrande insekten, lika instängd som Heathcliff, eller de daggtyngda grässtråna tillförde inte något som inte redan kändes. För som det kändes, rent fysiskt, hur blåsigt, regnigt, kallt, fuktigt och dragigt det var hela tiden! Så ofta som människorna låg på den blöta marken är jag förvånad att de inte ständigt hade lunginflammation.

Tyvärr tyckte jag inte heller att jag ur de här mellanrummen fick förståelse för hur kärleken växte fram mellan de två barnen. Det var alltid Heathcliff som nöjt men passivt följde med till vad Cathy ville visa honom. Jag förstår varför han älskar henne, men hur kom hon till känslan att han var "mer jag än jag själv är"? Det gör den sista känslostormande halvan av filmen svårbegriplig. Då har man bytt ut barnskådespelarna mot äldre skådespelare, och jag tycker att av dem gör främst James Howson en mycket sämre insats. Hans Heathcliff ser hela tiden bara sur ut. Den unge Solomon Glave hade nyanser av oro och längtan kring ögonen även i sina buttra uppsyner. Jag är glad att barnens del av filmen är den största, och jag blev glad för alla klipp tillbaka till barndomsscenerna. När filmen slutar förstår jag att Catherine och Heathcliff älskade varandra till galenskap, men jag såg aldrig hur.