Martin Erik Andersen på Galleri Riis

Installationen som möter mig i Galleri Riis första sal vill vara mer än en skulptur. Den tar plats i rummet, från golvet upp mot taket, skickar ut tunna, bräckliga utlöpare i form av föremål på golvet och sladdar till en laptop, och avger även doft och ljud. Det är ett verk med ambitioner, fastän det inte verkar sammanställt med vare sig särskilt mycket eftertanke eller hårt arbete. (Kanske har jag fel om det.) En tunn sovmatta, filtar och handdukar strax intill, några halvvissna växter. Vad skall verket vara? Sovplats för en underbetald asiatisk fabriksarbetare, övernattning vid en forskningsstation, sovläger efter en framtida apokalyps? Men de tunna stativen och lätta föremålen skulle varken klara en tropisk storm eller giriga åskådare. Det håller inte. Jag blir irriterad av gapet mellan verkets höga ambition och (till synes) slarviga utförande.

 Den irritationen sitter i när jag ser på skynkena upphängda i midjehöjd en bit från väggen i nästa rum. Tavlor i blandteknik (foto, tyg, broderi, skisser) med suddiga motiv. Freud's Gashgai skall vara gjord efter en orientalisk matta i Freuds mottagning. Är det riktigt säkert, det? Och vad vill Andersen säga med det? Vill han säga något eget eller är det bara namedropping?

Jag brukar vara bra på att leva mig in i konstverk och hitta en tolkning i min känsla och analys av vad jag ser. Martin Erik Andersens utställning See You As A Hidden Fire lämnar mig oberörd. Jag hittar varken något enkelt att läsa av direkt från ytan, eller något djupare att fundera mig fram till.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen