söndag 25 mars 2012

Eija-Liisa Ahtila på Moderna Muséet


På utställningen Parallella världar visar Eija-Liisa Ahtila filmer som består av tre eller flera parallella filmspår samtidigt, projicerade på stora dukar intill varandra. De visar samma ögonblick ur olika synvinklar, eller olika vyer som hänger samman. Det blir inte stressat, för scenerna är lugna ochväxlar inte fokus så snabbt. Några av naturscenerna, is och skogsbryn i skugga och sol, är inte pittoreska i sig själva men blir igenkännbara och njutbara på grund av att det trippla perspektivet ger dem djup.


Ett av verken rör en kvinna som anländer till ett hus i skogen, där hennes verklighet börjar förändras. Att saker förflyttar sig av sig själva, och att kvinnan upplever att hon lyfter och flyger ut mellan träden kan låta spännande. Men vi förstår att det är skrämmande för kvinnan, som syr tjocka, mörka gardiner på en symaskin och hänger dem för fönstren. Ändå är förloppet av den begynnande psykosen så stillsamt skildrat att den blir mer påtaglig än ett övermått av skrämmande effekter.


Det är ett fint sammanträffande att det faktiskt är Jungfru Marie Bebådelsedag när jag ser Ahtilas verk med samma namn. I ett modernt möblerat rum med kvinnor i stiliserade kläder och en kvinna i fågeldräkt seglar ängeln Gabriel in genom fönstret, från en minimal fingerad trädgård, och levererar sitt budskap. Trots att miljön och människorna är mycket mer sekulär än i de klassiska målningarna, behåller bebådelseögonblicket sin värdighet. Det nedtonade formatet skapar äkthet, precis som i berättelsen om kvinnan i huset.


Mindre högtidligt men tänkvärt är hur Ahtila visar upp granar. Hon framställer dem som om de vore levande varelser, dels med annorlunda perception än vi, dels satta till diskussion vid ett kafébord som vore de människor. Och visst märker man en personlighet och integritet när man ser på en gran med dess vackra, personligt formade grenar som rör sig i vinden. Och tänk på att vi till och med tar in granar i våra hem och pyntar dem, även om vi inte behandlar dem som familjemedlemmar. I en annan av Ahtilas konstverk står en oklädd gran i huvudpersonens New York-lägenhet.

Jag tycker om hur lugnt och genomarbetat Eija-Liisa Ahtila visar upp de olika parallella världarna hon sett. Att hon använder olika format - video, teckning, modeller i litet format - visar att hon har genomtänkta idéer för vad hon vill visa och hur hon vill uttrycka det. Moderna Muséets utställning visar ett intressant konstnärsskap som är värt att sjunka in i för ett tag.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

4 kommentarer:

Hermia sa...

Först ser jag bilden med den mot träden svävande kvinnan och tänker den ser så fridfull ut. Så läser jag din kommentar till den, och förstår verket är annorlunda i sin helhet... Det låter som en spännande utställning, särskilt med de olika parallella spåren i filmerna. Tänker på det jag lär i min teaterkurs, hur författare som Brecht bryter med det linjära rumsligt bestämda dramat och berättar i parallella handlingar. Det berättandet är ju nu vanligt i filmen och som här i konsten. Tja, intressant. Bara så.

Överväger att se Lars Lerin i Uppsala senare i veckan, om jag inte fastnar för länge i provhytterna.

Jenny B sa...

Jag tycker att Ahtila är väldigt bra på att välja parallella filmspår som kompletterar varandra utan att störa varandra, och utan att det känns som att man är på väg att missa något i en annan ruta. Det beror också på att hon har ett lugnt tempo, och det är bra. Intressant att höra parallellen om Brecht!

Lars Lerin målar så rika bilder. Hoppas du hinner se utställningen!

Hermia sa...

Det blev tyvärr ingen Lerin för mig i Uppsala - Bror Hjorts hus där han ställs ut har visst öppet to-sö, och jag var där igår (on)... Jag får hoppas på ett annat tillfälle istället.

Jenny B sa...

Äsch, vad dumt! Hoppas du hinner tillbaka en annan gång.