lördag 3 mars 2012

The View from Castle Rock av Alice Munro

I förordet till boken berättar Alice Munro att hon under sitt liv har samlat minnen av tidigare generationer på ena sidan av familjen, Laidlaw-sidan. Det är dels minnen av möten med avlägsna gamla släktingar från när hon själv var barn, dels vad äldre familjemdlemmar har berättat, och så berättar hon att det turligt nog verkar ha funnits en i varje generation som skivit långa brev och berättelser om sitt liv. Under åren har Munro fyllt ut fragmenten till korta berättelser om personerna, och till slut blev det tillräckligt många för att fylla en hel bok. Den boken är en samling av noveller som utspelar sig på olika platser och i olika tider, men som ändå bildar en kronologisk helhet.

Boken börjar som en faktaspäckad återgivning av historiska händelser. Det är inte vad jag är intresserad av, så först blir jag avskräckt. Men stegvis börjar fakta få liv och forma sig till en berättelse om William Laidlaw, eller Will O'Phaup som han också kallades. Delar av hans historia kommer att eka i senare noveller.

När en författare skriver om människor som har levat på riktigt börjar jag ibland skarpt ifrågasätta det jag läser. Tänkte han verkligen så? Var det så hon egentligen menade? Det är inte så att jag är ute efter en absolut sann historia, utan att jag i vissa fall tycker att författaren är förmäten när han/hon påstår sig känna till en annan människas innersta tankar. Men i Alice Munros fall dyker inte den här inre kritiken upp. Det är inte för att hon skriver om sin egen familj som jag ger henne spelrum, utan för att hennes distanserade språk verkar respektfullt och icke-påträngande. Jag blir snarast glad över att de här döda och försvunna människorna får kommas ihåg, inte för att författaren som skriver om dem är känd utan för att hon beskriver troliga och trovärdiga episoder.

Nästan mitt i boken har historien nått fram till Alice Munros eget liv. Först är det fortfarande andra människor som står i centrum för var sin berättelse, men Munro skriver i jagform om dem som hon har träffat. Sedan blir Munros egen person utgångspunkt för de sista novellerna. Jag är nästan överdrivet skeptisk mot självbiografier, och har inte helt kunnat sätta fingret på varför. Det är när jag läser Munros ord om sig själv som jag börjar förstå litet mer av mina känslor. Till skillnad från många andra som skriver om sig själva, vill inte Munro bevisa något. Många andra verkar drivas av att vilja förklara sig själva och kanske bevisa något för världen med sina ord. Det märks i tonen och valet av vad som beskrivs, och det gör mig alltid generad och obekväm.

Sedan tidigare vet jag ju att Alice Munro har ett språk som är distanserat och precist. Hon är iakttagande och analyserande, och visar sällan något känslomässigt engagemang, men jag tror ändå inte för ett ögonblick att hon är likgiltig. Det är bara så att hon ser och redovisar hur de stora sammanhangen avspeglas i små detaljer, och låter alla som känner igen det själva fylla i hur andras förväntningar styr vad man kan göra och svara i en pressad situation. Bara ibland låter hon känslorna skina igenom, och även då med ett balanserat språk.

Novellen Lying under the Apple Tree innehåller några stycken som är perfekta illustrationer till Munros precisa språk, och hur återhållen hon är även när hon är som mest självutlämnande. Som tonåring cyklar hon en bit utanför byn i syfte att lägga sig under ett äppelträd och fundera.

I lay down flat on my back. There was a root of the tree making a hard ridge under me, so I had to shift around. ... Even then, when I composed myself, I was aware of my body's being in an odd and unnatural situation. ... I was not quite swept into the state of mind, the worship, that I had been hoping for. ... Not that this wasn't worth doing. At least - as I began to understand as I got to my feet and scrambled out of there - it was worth having done.

Men Miriam, kvinnan som äger gården, har sett Alice och tror att hon har varit där med någon lokal pojke. Framför några besökande män från byn ropar hon till sig Alice och förbjuder henne i hånfulla ordalag att komma tillbaka.

People's thoughts about me - not just the kind of thoughts the men or Miriam might be having, each kind rather dangerous in its own way - but any thoughts at all, seemed to me a mysterious threat, a gross impertinence. I hated even to hear a person say something relatively harmless.
"I seen you walking down the street the other day. Looked like you were off in the clouds."
Judgments and speculations all like swarms of bugs trying to get into my mouth and eyes. I could have swatted them, I could have spat.

Jag tycker om att Munro, även när hon är som mest personlig och känslosam, är så behärskad och relaterar en episod till större sammanhang. På samma sätt blir hennes familjs historia inte bara släktforskning och självframhävande, utan en större allmängiltig, större historia uppbyggd av enskilda människor och den karga jorden de brukar.

Fler böcker av Alice Munro:
Dance of the Happy Shades
Too Much Happiness

2 kommentarer:

Holly Hock sa...

Åh, hon är sååå bra! Vore inte hon värd ett Nobelpris? Har hon bara skrivit i novellform? Eller finns det annat också? /Therese

Jenny B sa...

Hon vore helt klart värd ett Nobelpris! Vad jag vet har hon bara skrivit noveller, aldrig någon roman, och en del tror att det ligger henne i fatet för att få ett Nobelpris. Det borde det inte göra! Noveller behöver säga mycket med färre ord, och det gör ju verkligen Alice Munro.