Boyhood av J.M. Coetzee

John Maxwell Coetzees prosa är återhållen och precis. När han berättar om sin barndom, väljer han ut några längre episoder från en tidsrymd på några år. Några av dem utgörs av viktiga händelser, och alla tjänar till att visa upp pojkens karaktär. Den vuxne mannens röst färgar av sig på det som berättas, och han framstår som ett analyserande barn. Vad vet barn om livet? Bara det de har allra närmast: familjen, skolan, lärarna, klasskamraterna, sådant de läst om på radion. Den unge John försöker kategorisera världen för att förstå den.

Som vuxen är det skönt när erfarenheten har lärt en att man kan älska någon (återhållet) samtidigt som man ser dennes fel och pinsamheter. För pojken John är dock hans mors starka kärlek och beskyddarinstinkt genant, och han upplever att han måste ta avstånd från henne. Och ändå känner han att han hör ihop med henne! För i sitt kategoriserande tvingar han sig också att välja mellan modern och fadern, och modern och faderns familj. Fler dilemman! För faderns familj är lantlig och saknar förfining, men han älskar ju att vara på familjegården och önskar att han hörde till den.

John tycker om att lära sig och kunna viktiga saker, och vill hellre räknas som engelsk fastän han har ett boerskt efternamn. Engelsmännen symboliserar bildning och civilisation. Det blir dråpligt när pojkens dragning till det klassiska får honom att svara att han är romersk katolik, när skolan frågar honom vilken religion han tillhör. Det gör att han slipper den vanliga trosundervisningen och istället kan leka med de lika lediga judiska barnen. Men de katolska ungdomarna frågar honom envist varför han inte kommer till undervisningen i den katolska kyrkan. När han senare på omvägar verkligen hamnar i en skola driven av katolska präster, märker han att kyrkan inte bär på det arv från Julius Caesar som hans dagdrömmar fått honom att tro.

I regel är jag intensivt ointresserad av att läsa biografier. Nu har jag ändå på kort tid läst två som varit riktigt givande, Boyhood och The View from Castle Rock av Alice Munro. För mig blev böckerna goda läsupplevelser för att författarna skriver så distanserat (och då hjälper det att det är sådana deras författarröster låter även i deras andra böcker). De lägger heller inte fram sina liv som om de ville förklara sig och få förståelse av sina läsare, vilket brukar göra mig generad när jag stöter på det - det får mig verkligen att känna det som att jag läser skvaller. Nej, Coetzee och Munro använder sina upplevelser på samma villkor som andra situationer som har inspirerat dem till att skriva. Och snarare än att redovisa alla omständigheter för att göra berättelserna så sanna som möjligt, har de valt ut och lyft fram några episoder och aspekter som säger mer om dem själva och förhållandena de levde under, än aldrig så många detaljer. Det gör deras böcker till både sanningsskildringar och goda läsupplevelser.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Life & Times of Michael K
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus 
The Schooldays of Jesus

The Death of Jesus