Så efterlängtad är filmen om Hungerspelen, av alla som läst och älskat böckerna, och även av många som ännu inte har läst dem. Den genialiska rollbesättningen (Stanley Tucci! Donald Sutherland! Lenny Kravitz!) och alla bilder och trailers som släppts har också bara lovat gott. Filmen har fått bli lång, över två timmar lång, och har alltså kunnat låta händelseförlopp ta sin tid och inte hasta förbi detaljer.
Ibland när man har upptäckt en bra film eller en bra bok vill man ha den för sig själv. Ingen annan kan väl förstå och älska den lika bra som jag? Men med Hungerspelen känner jag inte så! Det stora intresset, bokförsäljningen, bokläsarbloggar, affischer och trailers får det att kännas som att hela världen skall se Hungerspelen, och det vill jag gärna att alla gör!
Det är underbart att filmen har fått med så mycket av bokens viktigaste teman. Framför allt har man fått med avgörande scener, sådana som lär ha fastnat i minnet hos fler än mig vid läsningen. Jag måtte ha ett underligt sätt att läsa, för fastän jag levde mig så djupt in i stämningarna i boken, funderade jag sällan så mycket på hur människor eller miljöer såg ut. Därför blir filmscenerna litet större och färggrannare än mina suddiga inre bilder, och det passar ju speciellt bra i överflödet i Capitol.
Det jag tycker bäst om är att de inledande scenerna i Katniss' hem i gruvdistriktet får ta sådan lång tid. De utspelar sig under dagen innan lottningen till Hungerspelen, en dag som är full av oro för föräldrar och barn, men när man både måste utföra sitt dagliga arbete för att överleva, och trösta dem som är svagare och oroligare än man själv. Den stigande ängslan får min mage att knyta sig tillsammans med Katniss och lillasystern Prim, fram till lottningen vid arenan. Denna osannolikt kallhjärtade ceremonin som de försöker sätta färg på genom att låtsas som att det är något festligt och ärorikt!
När man läser boken hinner man fundera mer över de välmående invånarna i Capitol. De lever i ett färggrant överflöd som bygger på vad distrikten producerar, och nu får de också blodigt spännande underhållning av barn som aldrig kunnat tänka sig att leva så lika bekymmerslöst. Och fastän barnen sitter framför dem i samma sal, låtsas de som att allt är en lek, och att det inte betyder något att tjugotre av dem kommer att döda varandra och den sista kommer att leva i en blandning av beundran och förakt.
Något annat som är klarare i boken är hur mycket Katniss analyserar vad som händer och planerar vad hon skall göra härnäst. Filmen har med rätta behållit fokus på Katniss, och ger bara små glimtar av vad människor utanför arenan ser och tänker om vad som händer. Det skulle ju bli tråkigt att återge hennes inre monolog på film, så risken fanns att hon skulle framstå som en tjurig tonåring, när hon nu oftast tiger och inte spelar med i PR-spelet. Men det verkar som att biobesökarna ändå har förstått att hon tänker mer än hon talar.
Jag är riktigt glad att filmen blivit en sådan succé, och hoppas att lika många miljoner biobesökare vill se filmatiseringarna av de följande böckerna, de som visar mer av Hungerspelens smutsiga baksida. Än så länge är jag rädd att många bara lockas av spänningen i spelen och inte tänker på vilket övergrepp på människors fria vilja de är.
Och alltid finns det de kommentarfältstroll som vill visa hur unika de är genom att säga emot de uppskattande recensionerna. De som kallar filmen förutsägbar eller jämför den med Twiligt och Battle Royale är ungefär lika tuffa som barnen i rökrutan på högstadiet. Det är fånigt att tro att det bara kan finnas en film som handlar om ungdomar som dödar varandra, och att alla andra måste vara plagiat. Antalet permutationer av roller och handlingar i film och litteratur är stort, men ändock begränsat. Det enda som betyder något är utförandet; karaktärsskildringarna och prosan; scenografin och regin. Som entusiastik sf-läsare ger jag höga betyg åt världsbygget i Hungerspelen, som hängiven nobelpristagarläsare ger jag höga betyg åt personligheterna och motivationen hos deltagarna. Boken är aningen bättre än filmen, men åh, vad bra filmen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar