När filmen börjar är det som att hamna i en adventskalender. Genom 3D-glasögonen kommer lätta snöflingor virvlande, och man glider fram över ett Paris som glimmar i vintermörkret. Gatlyktor och husfasader visar hur staden är uppbyggd, precis som kugghjulen och hävstängerna avslöjar hur urverken är uppbyggda. Inne på centralstationen dyker det upp figurer med distinkta personlighetsdrag, människor som kommer att vara med och bygga upp berättelsen om Hugo Cabret. I gediget guldbrons och drömska blå skuggor målas det upp en värld där man kan konstruera fantastiska saker, med kunskap, fingerfärdighet och mycket tålamod.
Hugo (Asa Butterfield) är en tolvårig pojke som bor innanför väggarna på stationen. Vilken värld han lever i - diskreta ingångar till hemliga trappor mellan urverken bakom de stora klockorna på stationen! Men genom urtavlorna ser han silhuetten av den övriga staden, där andra människor har sina hem. Själv bor han ensam i ett utrymme, och som enda sällskap har han en mekanisk docka han försöker få att fungeran. Innan hans far dog lärde han honom att reparera finmekanik, men de lyckades aldrig att få dockan att göra det den var programmerad till.
När Hugo om dagarna smiter ut i stationshallen för att snappa åt sig en matbit måste han passa sig för den nitiske stationsvakten (Sacha Baron Cohen). Som han alltid är beredd att plocka upp föräldralösa barn och skicka dem till barnhemmet, är han farlig för Hugo, men ömkansvärd i sin fumliga förälskelse i blomsterflickan Lisette (Emily Mortimer). Stationsvakten är ett verkligt hot för Hugo, men alla tillfällen av fara blandas upp med dråplig komik, som gör dem mindre farliga.
Barn lever inte av bröd allena. Något som lockar Hugo lika mycket som croissanter är de mekaniska leksakerna som Monsieur Georges (Ben Kingsley) säljer i sitt stånd. När den äldre mannen slumrar till, smyger Hugo fram för att ta den spännande mekaniska musen. Men Georges vaknar till, fångar Hugo och skäller ut honom. Visst förstår jag att mannen inte vill bli bestulen på det som är hans levebröd, men det gör mig ont att höra honom skälla den lille pojken för Tjuv! Tjuv! Tjuv! Och i nästa ögonblick blir han det själv, när han tar anteckningsboken som är Hugos viktigaste minne av fadern.
Till lycka för Hugo, men mindre lycka för oss åskådare, dyker Papa Georges guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz) upp och blir Hugos partner i äventyret som följer. Det är nu som filmen börjar bli alltför sentimental, och förlita sig på klichéer (även om allt redan varit sagolikt). Jag håller med Fredrik Strage i DN: Martin Scorsese har ofta gjort fullträffar i att beskriva trovärdiga personligheter och deras samspel, men nu faller han tillbaka på barnböckernas stereotyper. Inte behöver man överdosera med sirap för att göra en familjefilm! Och framför allt är Chloë Moretz irriterande sockersöt, både för att hon spelar en schablonartad roll, och för alla hennes jättegulliga miner.
Men när når vi gåtans lösning, och tillsammans med sin skapare Georges Méliès blommar alla de fantasifulla scenerna från filmens barndom upp framför våra ögon. Filmen (och boken som är förlaga) är baserad på den verkliga historien om Méliès, och det är scener ur hans filmer som visas, nu i tre dimensioner, men helt äkta i sin humor och kreativitet. Vilken berättarglädje och vilken uppfinningsförmåga som Méliès kunde mana fram, då för hundra år sedan, när filmmediet var nytt och inget satte gränser för fantasin! Om man bortser från de sentimentala scenerna i mitten, är filmen Hugo Cabret full av samma läskande berättarglädje, och absolut sevärd i 3D!
Fotnot:
Nästa år kommer de båda huvudrollsinnehavarna Asa Butterfield och Ben Kingsley att spela mot varandra igen, i filmen Ender's Game. Det tror jag kan bli mycket bra.
Hugo (Asa Butterfield) är en tolvårig pojke som bor innanför väggarna på stationen. Vilken värld han lever i - diskreta ingångar till hemliga trappor mellan urverken bakom de stora klockorna på stationen! Men genom urtavlorna ser han silhuetten av den övriga staden, där andra människor har sina hem. Själv bor han ensam i ett utrymme, och som enda sällskap har han en mekanisk docka han försöker få att fungeran. Innan hans far dog lärde han honom att reparera finmekanik, men de lyckades aldrig att få dockan att göra det den var programmerad till.
När Hugo om dagarna smiter ut i stationshallen för att snappa åt sig en matbit måste han passa sig för den nitiske stationsvakten (Sacha Baron Cohen). Som han alltid är beredd att plocka upp föräldralösa barn och skicka dem till barnhemmet, är han farlig för Hugo, men ömkansvärd i sin fumliga förälskelse i blomsterflickan Lisette (Emily Mortimer). Stationsvakten är ett verkligt hot för Hugo, men alla tillfällen av fara blandas upp med dråplig komik, som gör dem mindre farliga.
Barn lever inte av bröd allena. Något som lockar Hugo lika mycket som croissanter är de mekaniska leksakerna som Monsieur Georges (Ben Kingsley) säljer i sitt stånd. När den äldre mannen slumrar till, smyger Hugo fram för att ta den spännande mekaniska musen. Men Georges vaknar till, fångar Hugo och skäller ut honom. Visst förstår jag att mannen inte vill bli bestulen på det som är hans levebröd, men det gör mig ont att höra honom skälla den lille pojken för Tjuv! Tjuv! Tjuv! Och i nästa ögonblick blir han det själv, när han tar anteckningsboken som är Hugos viktigaste minne av fadern.
Till lycka för Hugo, men mindre lycka för oss åskådare, dyker Papa Georges guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz) upp och blir Hugos partner i äventyret som följer. Det är nu som filmen börjar bli alltför sentimental, och förlita sig på klichéer (även om allt redan varit sagolikt). Jag håller med Fredrik Strage i DN: Martin Scorsese har ofta gjort fullträffar i att beskriva trovärdiga personligheter och deras samspel, men nu faller han tillbaka på barnböckernas stereotyper. Inte behöver man överdosera med sirap för att göra en familjefilm! Och framför allt är Chloë Moretz irriterande sockersöt, både för att hon spelar en schablonartad roll, och för alla hennes jättegulliga miner.
Men när når vi gåtans lösning, och tillsammans med sin skapare Georges Méliès blommar alla de fantasifulla scenerna från filmens barndom upp framför våra ögon. Filmen (och boken som är förlaga) är baserad på den verkliga historien om Méliès, och det är scener ur hans filmer som visas, nu i tre dimensioner, men helt äkta i sin humor och kreativitet. Vilken berättarglädje och vilken uppfinningsförmåga som Méliès kunde mana fram, då för hundra år sedan, när filmmediet var nytt och inget satte gränser för fantasin! Om man bortser från de sentimentala scenerna i mitten, är filmen Hugo Cabret full av samma läskande berättarglädje, och absolut sevärd i 3D!
Fotnot:
Nästa år kommer de båda huvudrollsinnehavarna Asa Butterfield och Ben Kingsley att spela mot varandra igen, i filmen Ender's Game. Det tror jag kan bli mycket bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar