Jag har alltid tyckt om när Karin Mamma Anderssons målningar visar en hägring, en dröm som bryter in i verkligheten. Jag har också tyckt om de stora mörka ytorna som sällan är balanserade, oftare tunga eller djupa som hål i hennes ljusa interiörer. I de nya verk som ställs ut på Galleri Magnus Karlsson under namnet Dog Days börjar det svarta ta över.
Det är stora svarta vatten, och det är svarta suddiga ytor i luften som mer liknar hål än rök. Det är hotfullt, men det är som att de få människorna, och miljöerna vi ser, försöker låtsas som att inget är fel. Och vad skulle man egentligen kunna göra åt en ogripbar skugga?
I bilden Ramble On där en familj med tre halvvuxna döttrar trevar sig fram över en ranglig träbro. Vattnet under dem är stilla och det hänger svarta rökpelare ovanför och under den svarta horisonten. Föräldrarnas högerhänder suddas ut av svärtan. Varifrån kommer de och finns det något bra att gå till?
I en videointervju talar Mamma Andersson om hur hon har funderat över hotet mot vår miljö. Men verket Tick Tock får mig i alla fall att tänka på prestationsångest. I ett litet rum med en bäddad bäddsoffa intill dörren samlar sig svarta prickar som surrande flugor ovanför de tomma pappersarken i förgrunden. Med en godkänd disputation eller bara en examen kan personen (som vi inte ser) få ett helt annat liv och lämna det lilla rummet. Så mycket som hänger på några timmars hård koncentration. Så mycket som kan utläsas av föremålen på en tavla.
Den mörka stämningen i utställningens tavlor är spännande och tänkvärd, men jag hoppas att Karin Mamma Andersson även kommer att fortsätta måla färgrika hägringar. Inte för att jag vill bortse från det skrämmande, utan för att svartsynten blir enahanda.
Det är stora svarta vatten, och det är svarta suddiga ytor i luften som mer liknar hål än rök. Det är hotfullt, men det är som att de få människorna, och miljöerna vi ser, försöker låtsas som att inget är fel. Och vad skulle man egentligen kunna göra åt en ogripbar skugga?
Karin Mamma Andersson, Ramble On (2011)
I bilden Ramble On där en familj med tre halvvuxna döttrar trevar sig fram över en ranglig träbro. Vattnet under dem är stilla och det hänger svarta rökpelare ovanför och under den svarta horisonten. Föräldrarnas högerhänder suddas ut av svärtan. Varifrån kommer de och finns det något bra att gå till?
I en videointervju talar Mamma Andersson om hur hon har funderat över hotet mot vår miljö. Men verket Tick Tock får mig i alla fall att tänka på prestationsångest. I ett litet rum med en bäddad bäddsoffa intill dörren samlar sig svarta prickar som surrande flugor ovanför de tomma pappersarken i förgrunden. Med en godkänd disputation eller bara en examen kan personen (som vi inte ser) få ett helt annat liv och lämna det lilla rummet. Så mycket som hänger på några timmars hård koncentration. Så mycket som kan utläsas av föremålen på en tavla.
Den mörka stämningen i utställningens tavlor är spännande och tänkvärd, men jag hoppas att Karin Mamma Andersson även kommer att fortsätta måla färgrika hägringar. Inte för att jag vill bortse från det skrämmande, utan för att svartsynten blir enahanda.
Karin Mamma Andersson, Tick Tock (2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar