Till Damaskus på Dramaten

Den namnlöse mannen allt kretsar kring (spelad av Johan Holmberg) söker sin plats i livet, han söker lyckan, och han söker också att bryta sig fri från samhällets och kyrkans regler. I det snirklande landskapet av fothöga, fotbreda skumgummiåsar skrider de övriga ledigt fram längs de färdiga stigarna, medan han försöker korsa dem tvärs över och ofta snubblar till.

Han är mannen som söker sin roll i det symboliska dramat som skall föreställa livet, men han är också en författare som alla känner till och har läst något av. Han tycks först kunna skriva verkligheten som han vill - den vackra flickan han träffar (Ylva Ekblad) döper han till Eva och tillskriver henne goda egenskaper. Sömlöst lämnar hon sin make doktorn (Torkel Petersson) för författaren, som nyligen lämnat sin fru och deras barn. Centralpersonen, Den okände, hade kunnat framstå som ett tomt skal mitt emellan alla andra med fastare konturer, men som tur är spelas han av den genuint begåvade Johan Holmberg, som ger mannen en viss stadga.

Men helt kan han inte styra sin värld. Pengar är ett ständigt bekymmer för honom, "som för alla poeter", och det går igen genom hela pjäsen. I andra akten, som innehåller scener från de sällan spelade Till Damaskus II och Till Damaskus III, försöker han sig på att skapa guld (liksom också Strindberg och många av hans samtida).

Det är litet paradoxalt att mannen som vill slå sig fri från konventioner och ödestro ändå är så paranoid och ser en mäktig (ond) krafts verk i sina motgångar. Jag tycker också att det är litet fånigt av honom att lägga tid och kraft på att försöka tricksa fram guld (istället för att forska fram något verkligt nyttigt!), för något så futtigt som hans egen rikedom. Eller? I andra akten förklarar han faktiskt att han är ute efter att omstörta samhället genom att tack vare alkemin göra alla lika fattiga som han. Aha, både egoistiskt och grandiost, fast också lika naivt och hänsynslöst som alla revolutionärer som inte har någon klok plan för vad som skall hända efter kaoset.

I och med att första akten, Till Damaskus I, innehåller så många löst sammanfogade scener med symboliska möten mellan typfigurer, är bifigurerna de som står ut som mest sammanhängande (och intressanta) personligheter. Läkaren hinner vara både överlägsen och förkrossad inför författaren, och Tiggaren (Peter Engman) har både humor och integritet.

Det är en krävande pjäs att se och begrunda, men man bör absolut inte gå i pausen. I andra akten kommer den scen jag tyckte bäst om, vid en högtidlig middag där författaren bekransas för sina alkemistiska bedrifter. Så han låter sig prisas av samhället som han ville krossa med sitt guldskapande?! Eller blir han verkligen belönad? För varje ny talare blir den fina middagen ett grymmare och grymmare skämt. (Som vi i publiken gärna skrattar åt!)

Foto: Sören Vilks

Ett par gånger under pjäsen nämner man landsvägen, stora landsvägen, det som skulle bli titeln på Strindbergs sista pjäs. Precis som den slutar denna uppsättning av Till Damaskus med att mannens egen dotter kommer och påminner honom om det konkreta livet han tappat kontakten med under sina abstrakta sökanden. I det här fallet är hon också så vuxen att hon kan säga honom några sanningens ord. Men mötte Den Okände mannen Sanningen på vägen Till Damaskus? Det verkar inte så, den absoluta Sanningen verkar inte finnas, och det kanske är det som är sanningen.

Länk till Dramatens sida om Till Damaskus