"Radioteatern ger...!!" Dramatens Lilla scen är ombyggd till en radiostudio, där en pjäs håller på att spelas in. Det är precis så underhållande som det brukar vara att se radioteater spelas in: skådespelare som lever sig in i sina roller, och en hårt arbetande inspicient (Filip Alexandersson) som gör ljud med alla föremål på sitt verktygsbord. Mellan sina uppträdanden sitter skådespelarna i en soffa intill och småpratar och umgås. De har moderna kläder, men alla har drag av sina roller, och förhållandena i pjäsen börjar mer och mer att sippra ut och färga relationerna när mikrofonerna stängs av.
Det som sker på scenen är att verkligheten sagolikt blandas upp med flera steg av illusion. Den pjäs som radioteatern framför bygger på filmen Paradisets barn (Les enfants du paradis) från 1945. Dess handling kretsar, med stor konstnärlig frihet, om ett antal verkliga personer som blev legendariska i sin samtid. En av dem är dessutom en berömd pantomimartist, så hela dramat kan tidvis kliva in på den stiliserade scenen för viktiga scener. Det går inte att sätta fingret på var verklighet övergår i teater, och det behövs inte heller, för dramat tillåter vanliga människor att bli larger than life.
Kvinnan som alla män magiskt dras till, i det här fallet heter hon Garance, är en roll som ofta irriterar mig i filmer, pjäser och böcker. Elin Klinga som spelar henne kan också ofta irritera mig med sina manér. Här, åtminstone i första akten, lyckas de två smälta samman och bli den grandiosa vamp som dramat kräver.
Jag älskar att alla skådespelare och deras repliker och rörelser redan från början är stora och säkra - teatraliska i den meningen att de vet att någon tittar/lyssnar när de spelar sina roller. Andra aktens traditionella pantomimscener skiljer sig mest i grad, inte i art, och det är bara följdriktigt och lika njutbart när det övertydliga poserandet sprider sig till figurerna nedanför scenkanten.
Att själva kärlekshistorien inte tilltalar mig är något jag kan förbise. Det som står i fokus är teaterhantverket och hur illusionerna kan förtrolla sina åskådare, och det är värt att hylla när det presenteras väl. På Lilla Scenen skapar regi, scenografi, koreografi och väl samspelta skådespelare en fantastisk juvel till teaterpjäs. Det är sällan jag blir så lycklig på teater som jag blev den här kvällen.
Länk till Dramatens sida om Paradisets barn
Det som sker på scenen är att verkligheten sagolikt blandas upp med flera steg av illusion. Den pjäs som radioteatern framför bygger på filmen Paradisets barn (Les enfants du paradis) från 1945. Dess handling kretsar, med stor konstnärlig frihet, om ett antal verkliga personer som blev legendariska i sin samtid. En av dem är dessutom en berömd pantomimartist, så hela dramat kan tidvis kliva in på den stiliserade scenen för viktiga scener. Det går inte att sätta fingret på var verklighet övergår i teater, och det behövs inte heller, för dramat tillåter vanliga människor att bli larger than life.
Kvinnan som alla män magiskt dras till, i det här fallet heter hon Garance, är en roll som ofta irriterar mig i filmer, pjäser och böcker. Elin Klinga som spelar henne kan också ofta irritera mig med sina manér. Här, åtminstone i första akten, lyckas de två smälta samman och bli den grandiosa vamp som dramat kräver.
Jag älskar att alla skådespelare och deras repliker och rörelser redan från början är stora och säkra - teatraliska i den meningen att de vet att någon tittar/lyssnar när de spelar sina roller. Andra aktens traditionella pantomimscener skiljer sig mest i grad, inte i art, och det är bara följdriktigt och lika njutbart när det övertydliga poserandet sprider sig till figurerna nedanför scenkanten.
Att själva kärlekshistorien inte tilltalar mig är något jag kan förbise. Det som står i fokus är teaterhantverket och hur illusionerna kan förtrolla sina åskådare, och det är värt att hylla när det presenteras väl. På Lilla Scenen skapar regi, scenografi, koreografi och väl samspelta skådespelare en fantastisk juvel till teaterpjäs. Det är sällan jag blir så lycklig på teater som jag blev den här kvällen.
Länk till Dramatens sida om Paradisets barn
Foto: Roger Stenberg
8 kommentarer:
Instämmer så väl i det du skriver. Såg genrepet som jag tycker var en sagolik upplevelse. Jag gillar verkligen att övergången mellan verklighet och fantasi var omärkbar, det flöt på bra på ett förundrat sätt. Det var en fröjd att få omslutas av denna pjäs.
Fint att höra att du också njöt av leken med verkligheten! Jag var förresten också på genrepet, men det fanns absolut inget ofärdigt, det var en fulländad föreställning. Och något utöver det vanliga!
Trots det fulländade hade hade jag en (okänd) dam på höger sida som sov så sött mot min axel. Jag fick sitta still så att jag inte väckte henne. En annorlunda teaterupplevelse som jag önskade var fantasi och inte verklighet :-)
Nämen! :D Hoppas att hon drömde fint, när hon missade pjäsen!
Jag håller med dig helt! Jag var på gårdagens föreställning och är fortfarande helt uppfylld av upplevelsen! Det var ren njutning att bara få koppla av och omslutas av bra regi, vacker scenografi, humor och värme, sorg och fantastiska skådespelare!
Kul att höra, Paulina! Vi får berätta för alla vi känner, så att ingen missar den här fina föreställningen!
Vi ska se den på lördag! Blev så peppad när jag läst om den här.. Hoppas varken maken eller den på andra sidan somnar, Helenas upplevelse låter som en liten teaterscen i sig själv :)
Grattis till det! Det här är nog den bästa pjäsen som går på Stockholms scener just nu!
Skicka en kommentar