Rut och Ragnar på Stadsteatern

För fjorton år sedan lirkade Allan Edwall Kristina Lugn till att skriva en pjäs med handling. Det blev Rut och Ragnar, och historien om deras skilsmässa. Allt är vänt på huvudet; de både dansar in lyckliga och lätta på fötterna, och upprepar för glädjen att höra det sina löften om att skiljas och lämna varandras liv.

Foto: Sarah Bolmsten

Att lämna varandra, kanske särskilt vid Ragnars och Ruts ålder, för ju ofta med sig ensamhet och väl alltid en viss sorg, men det ser vi inte mycket av i pjäsen. Inte heller någon fiendskap och evighetslånga gräl som förklarar att de vill lämna varandra. Inte heller någon sentimentalitet och längtan tillbaka, när de faktiskt har så trevligt tillsammans. Vi kan bortse från det och låta oss dras med av parets glädje och humorn i replikskiftena. Kristina Lugns ordkonster skapar en egen logik, som när Rutan vill åka iväg på en skilsmässoresa, en "svekmånad".

Foto: Sarah Bolmsten

Ja, Rut föreslår resor och ritualer för att fira och kanske för att få ett riktigt avslut. För Ragnar är allt redan klart, och han sysselsätter sig med de praktiska sakerna; att packa sina saker och att dela upp bohaget, rent konkret med en såg till och med! De möts i ett protokollfört styrelsesammanträde, i äkta svensk studiecirkelanda.

Jag som åskådare blir nog mer sorgsen av Ragnars och Ruts skilsmässa än de själva, och deras jämnåriga i publiken skrattar gott åt deras repliker (jag också). Mot slutet kommer det ändå in en stund av eftertanke och vemod, och det känns bra. Det är underbart att få se det äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson spela mot varandra i den här fina duetten. Att fotot från deras eget bröllop 1949 hänger på en gavel i scenografin är pricken över i:et. Det här är en stämningsfull och sevärd pjäs med en udda men mild humor.

Länk till Stadsteaterns sida om Rut och Ragnar

Foto: privat