lördag 18 september 2010

White Material på bio

I öppningsscenerna banar sig Maria Vial (Isabelle Huppert) väg, i rosa klänning, genom ett hett afrikanskt landskap. En bil som hon försöker stoppa vägrar att stanna, själv gömmer hon sig i buskarna när en bil med soldater kör förbi. Vart är hon på väg och vad har hänt? Hon springer vidare, och filmen börjar blicka tillbaka. Jo, visst kan man ana varför Maria Vial springer, men även med ett hum om handlingen är det svårt att få grepp om vad som händer, och främst om vem som krigar mot vem.


Maria Vial och hennes familj driver en kaffeplantage, Café Vial, i ett icke namngivet land i Afrika. Ett uppror i landet gör livet farligt för civilbefolkningen, inte minst vita markägare. Flera har flytt eller är på väg att fly, men Maria Vial vill inte lämna farmen. De hyrda arbetarna ger sig av i cykelkolonn medan hon ber dem att stanna: "Kaffet är snart skördat, bara en vecka till, bara fem dagar till, så har vi bärgat skörden!"

Men männen ger sig av. Även ex-maken och partnern André (Christophe Lambert) vill fara; "Litet kaffe är inte värt att dö för!" Men fru Vial lyssnar inte. Med steg som är bestämda och ostadiga på samma gång rör hon sig över farmen, lagar det som är trasigt, hyr nya arbetare, försöker fortsätta som vanligt. Är hon modig eller för envis och dum för att se faran? I vartannat hörn står en transistorradio och spottar ur sig hotfulla meddelanden; varnande, uppeggande, hatfulla.


Den långa tid av filmen som jag inte förstår vem som orsakar vad är kanske en rättvis gestaltning av förvirringen vid ett hotande inbördeskrig. Men jag tror att filmen skulle vunnit på att vara mindre mystisk; som det är nu blir Maria Vials handlingar, som egentligen är logiska, lika hemlighetsfulla som rebellerna som gömmer sig i buskarna. Och den skakiga handkameran - kunde den inte varit mindre skakig, och oftare stått helt stilla?

Till sist gryr ändå dagen då Maria Vial tar på sig den rosa klänningen från öppningsscenen och ger sig av in mot staden. Vi har sett barnsoldaterna som samlats i skogen; allvarliga, farliga, med stora vapen i fumliga händer. Vi har sett fragment av hemska scener som vi anar skall ske snart. Bitarna börjar falla på plats, min oro växer, och det blir ändå en hemskare överraskning än jag kunnat föreställa mig. Det grövsta våldet antyds bara, och ändå gör det ont. I den vackra naturen som skulle kunna ge arbete och näring åt alla, hur skall man kunna leva vidare nu? Varför avundsjuka, varför allt hat? Det är otroligt sorgligt.

2 kommentarer:

Vän med kroppen sa...

Var precis och såg denna filmen ikväll på min kommunala bio. Du fångar den väl verkligen! Korruptionen i landet, människors trötthet på att bli uttnyttjade, barn som blir soldater - visst är det otroligt sorgligt som du säger och ofattbart hemskt! Men viktig att berätta eftersom det pågår så många sådana konflikter i Afrika.

Jag störde mig också på kameran som bara fladdrade hit och dit, förstod inte riktigt vitsen med det heller.

Jenny B sa...

Bra att du såg filmen - tack! Den ger ansikte åt så många hemska historier man får höra från konfliktområden. Visst känner man verkligen den torra, heta luften och den helt annorlunda naturen. Men riktigt så mycket hade inte kameran behövt skaka.