onsdag 8 september 2010

Sting The Symphonicity Tour i Globen

En bra basist har en unik inblick i såväl rytmen som harmonierna i musiken. En så begåvad basist som Sting har skrivit låtar med fantastiska ackord och rytmer, och experimenterat fram nya klanger under alla år han spelat. Nu, 2010, gör han en skiva och en turné med sina låtar tillsammans med The Royal Philharmonic Orchestra. I många fall var låtarna så snyggt arrangerade i original att det inte nödvändigtvis blir bättre med en symfoniorkester som stöd. Men några av de nya arrangemangen är jättevackra, och det är en god anledning att få höra Sting live igen.

I Globen börjar konserten med If I Ever Lose My Faith in You. Jag tycker tyvärr att ljudet inte är bra. Det är litet för högt uppskruvat, så att orkesterns nyanser går förlorade och fiolernas klanger svider i öronen när de spelar i forte. Så låter det även i nästa underbara melodi, Every Little Thing She Does Is Magic. Så synd! Men på Englishman In New York kliver klarinettisten Cerys Green in och låten får den variation den behöver.

Ännu bättre blir det när musiken och ljuset dämpas till rött för det nya och mer allvarsamma arrangemanget till Roxanne. Både orkestern och Stings seriösa sång kommer helt till sin rätt, och det är en höjdpunkt. Smart nog har Sting sänkt melodin några snäpp så att hans röst inte behöver spricka på de höga tonerna, utan kan låta stark och säker i varje not. Det är en verkligt bra sång som kan göras om så mycket och få en helt ny ton.

Därefter följer Stings första experiment med udda takter; Straight To My Heart i sin kantiga men medryckande sjutakt. Och så den fantastiskt vackra When We Dance, med sina oväntade och genialiska ackordföljder.

Det är redan 25 år sedan Stings första soloskiva, The Dream of the Blue Turtles, kom ut. Det kalla kriget präglade ännu stämningen, och i väst visste man litet om människorna bakom järnridån. Inget fritt internet och inget stort utbyte av filmer fanns, men Sting hade en vän i New York som kunde se rysk TV från en satellitsändning. När de såg de kärleksfulla barnprogrammen (Drutten och Jena?) blev Sting inspirerad till att skriva den medkännande och vackra Russians. I sitt nya arrangemang blir den mer dramatisk, som om den hörde hemma i en musikal av Gershwin, men sången och texten är ju lika gripande som alltid.

Från sin egen barndom berättar Sting att han älskade TV-serier om cowboys. Åh, han önskade att han varit Sting Cartwright och fått leva på Ponderosa! Det fick han inte, men han skriver ändå countrysånger då och då. I Hung My Head i sin mjuka niotakt har ju till och med blivit inspelad av Johnny Cash! Här lät den mer intensiv än på skiva, men utan att förlora sin mjukhet. Lika stillsamt svängde vackra Shape of my Heart.

Why Should I Cry skrev Sting efter sin fars död, fadern som rådde honom att gå till sjöss. (Vilket han ju inte gjorde. Bra det.) Whenever I Say Your Name blev en stark duett med den begåvade backup-sångerskan Jo Lowry. Fields of Gold lät lika vacker som alltid, och i sista sången innan paus, Next To You spelade orkestern lika hetsigt som grabbarna i Police spelat i originalet, fastän arrangemanget var så annorlunda.


Det är en bra idé med en paus, både för artisterna och för publiken, för sortier och entréer är ju alltid spännande. Ur ett orkesterkaos grävde sig vackra A Thousand Years fram, men tyvärr var stråkarna så intensiva att de skar i öronen. Sedan fick vi Dark Shining Star med rytmer och klanger och danssteg som fick den att närma sig folkmusik.

Så berättade Sting om hur han ofta skriver låtar; först musiken, som han sedan lyssnar på för att hitta rösten till vad texten skall handla om. Det hade först oroat honom att rösten till Tomorrow We'll See var en manlig transsexuell prostituerad, tills han insåg att ja, det var ju den här historien som skulle berättas. Och den är så bra! Klangerna manar verkligen fram en gata om natten, bilar som kör förbi, några som stannar, och någon i för kort kjol som står och väntar på att få tjäna pengar.

Över en annan ödslig gata i New Orleans hänger en stor fullmåne. De vampyrer vi ser överallt på film och i böcker är mer vänskapliga med människor än den plågade mannen som sjunger Moon Over Bourbon Street. Arrangemanget var lätt modernt med plockande stråkar, och jag gillade det fastän texten blev litet lidande av det snabbare tempot. Men till sista versen kom vemodet in i sången igen, aooo.

The End of the Game och You Will Be My Ain True Love är inte mina favoritlåtar, och kanske var det därför jag tyckte att de lät tråkiga. Helt klart är att trycket steg när sedan Mad About You följde. Den kan jag också hoppa över när jag lyssnar på skivan, men här var energin så påtaglig att fler än jag jublade efteråt. På samma våg surfade även pärlan King of Pain. Crazy stalker-låten som vi inte kan låta bli att tolka som kärlek, Every Breath You Take, hade fått nya klanger och uppbackande violiner, och på den noten slutade det ordinarie programmet.

Men vi fick ju extranummer! Till den fascinerande Desert Rose svängde Sting inbjudande på höfterna, förutom att sjunga ljuvligt på arabiska och engelska. Nästan tre timmar har gått och rösten är fortfarande stark och uthållig! Imponerande. Bandet låtsas gå av scenen, men på displayerna tickar redan klockor i det hetsiga tempot till She's Too Good For Me. Bra! Men för att vi skall lugna ned oss får vi underbara Fragile, och så de inledande verserna till I Was Brought To My Senses. Jag hade velat höra hela låten, men den fick jag nynna själv på vägen hem. Ändå, vilken bra konsert! Så skönt att få höra så många unikt goda melodier, med en sångare som har stark röst och perfekt känsla för musiken och dess innehåll. Jag hoppas att Sting vill fortsätta att skriva nytt och skriva om gammalt i några decennier till. Gärna en ny sväng i jazz-dimman.

6 kommentarer:

Glamourbibliotekaren sa...

Åh. Nå angrer jeg veldig på at jeg ikke gråt meg til en billett til Oslokonserten hans. Dette skulle jeg gjerne ha opplevd!

Jenny B sa...

Ja, det var verkligen värt det att vara där!

snowflake sa...

Så mycket bättre din recension är jämfört med den jag läste i ... Aftonbladet? Det är väl själve f- att jag aldrig kommer mig iväg på de här giganternas konserter, du skrev så underbart om Cohen också.

Men härligt att du haft en härlig kväll!

(och så har du fått en award.)

Jenny B sa...

Tack så mycket, Snowflake! Jag är inte för blasé för att låta känslorna uppfylla mig när jag går på konsert. Det är underbart att få höra någon live, som man har älskat och lyssnat på sedan man var liten!

Björne sa...

Jag gillar din recension. Jag håller med till 100%. Jag hade väldigt låga förväntninga, speciellt som jag hade lite svårt för skivan...

Mina två favoriter var Russians och Moon over Bourbon street. Speciellt att plocka in en thermerin på slutet för att få till den kusliga stämningen var läckert.

Tyckte Sting var väldigt mycket bättre än på Police-konserten.

Jenny B sa...

Tack för din kommentar, Björne! Jag fick lyssna på skivan flera gånger innan jag gillade den. Jag gillade också Russians väldigt mycket. Man kan väl önska att fler av arrangemangen skilt sig mer från originalen, och att de använt orkestern ännu mer kreativt, men jag är ändå nöjd med upplevelsen.