Lägenheten är full av gamla möbler och saker, och skrivbordet är fullt av böcker och papper. Armstödet på en fåtölj har lossnat, och den gamle skådespelaren (Sten Ljunggren) står böjd över det. Med en jättelång spik vill han sätta fast trästycket igen, ett hammarslag och två millimeter i taget. En förnedrande ställning, säger han, tänk om de såg oss nu! Han går runt i lägenheten, talar i halvfärdiga meningar, som tankarna som tickar fram genom hjärnan när man är ensam.
Foto: Petra Hellberg
Han har överlevt dem alla. Han var starkare, säger han till fotografierna på skrivbordet. Nej, familjen har han inte lyckliga minnen av; han spottar ur sig bittra minnen från barndomen. Men tankarna flödar hela tiden vidare till andra saker; råttorna i lägenheten, att köpa råttgift, minnen från hans skådespelarkarriär. Om någon skulle höra mina tankar skulle de flyta lika okontrollerat. Jag försöker följa mannens associationsflöde, men han är inte jag, vi har inte samma minnen, och för mig blir hans flöden obegripliga. Men intressanta.
Minnesbilder och fragment av händelser dyker upp flera gånger, och jag försöker pussla ihop dem till ett sammanhang, men jag lyckas inte. Allteftersom föreställningen pågår djupnar min känsla av att man aldrig kan förstå en annan människa fullt ut. Det kanske låter som en alltför enkel tolkning, men det är ändå något att tänka på. Mannen har varit skådespelare, stått på scen inför andra och övertygat dem (oss) om att vi tänker och känner med dem han spelat. Men här, när han gestaltar sig själv utan förställning och berättar äkta minnen, kan jag inte förstå honom. Inte ens i den ypperlige skådespelaren Sten Ljunggrens gestalt! Men det gör inget. Jag är inte han, jag har inte hans minnen, men jag tycker om att lyssna på vad han berättar. Det är inte den sanna historien jag är ute efter, det är berättelsen.
Länk till Stadsteaterns sida om Helt enkelt komplicerat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar