Moskva 7 oktober på Stadsteatern

Anna Politkovskaja var en hjälte. Trots trakasserier och hot från högre ort fortsatte hon att undersöka och skriva om övergrepp mot den tjetjenska befolkningen begådda av ryska armén och det lierade tjetjenska styret. Till slut mördades hon av fega representanter för dem som hellre ville lägga locket på missgärningar än stoppa dem. Det är viktigt att påminna om Anna Politkovskajas gärning om och om igen tills brotten stoppas och bestraffas.

Det är med Anna Politkovskajas liv som grund som Hanne-Vibeke Holst har skrivit pjäsen Moskva 7 oktober, om Nina Krasnova, en reporter som blir hånad och hotad för vad hon skriver om arméns framfart i Tjetjenien. Med grått hårsvall och glasögon är Katarina Ewerlöf porträttlik.

Omväxlande med scenerna som spelas upp ur Krasnovas liv, flyttas fokus till en intervju med den tidigare presidenten Andrej Lupkin (Etienne Glaser) av den unga journalisten Katia Smith (Nadja Mirmiran). Efter sina år som Rysslands ledare leder han nu ett projekt som är så hjärteknipande att ingen kan ha några invändningar; han har tagit sig an de små söta sälungarna som är alldeles hjälplösa när de klubbas ihjäl. Fastän intervjuscenerna ibland blir för långdragna, kommer fragment av viktig information fram när frågorna rör sig mot mer brännande ämnen.

Foto: Bengt Wanselius

I handlingen som inbegriper Nina Krasnova urskiljer man snart ett mönster. Systern (Lena B Eriksson) vill att Nina flyttar till London, Nina vägrar, de grälar och kommer inte överens. Maken Viktor (Niklas Falk) känner sig förbisedd av Nina, Nina understryker hur viktigt hennes jobb är, de grälar och kommer inte överens. Dottern berättar att hon och brodern blir mobbade i skolan, Nina säger "Men varför har du inte sagt något?", de grälar och kommer inte överens. Redaktören Kolja (Henrik Norlén) säger att tidningen pressas till att läggas ned, Nina vägrar sluta skriva, de grälar och kommer inte överens.

Gång på gång är Nina den starka, målmedvetna som kämpar vidare när hon blir ifrågasatt. Jag tvivlar inte på att Nina/Anna var stark och målmedveten, och att det var det hon behövde för att orka att arbeta så hårt som hon gjorde. Men det är synd att bilden av henne blir så onyanserad. Vi får (nästan) aldrig se henne känna rädsla eller tvivel på att hon väljer rätt väg. Hennes man säger att hon föraktar alla andra människor, som inte kämpar för rättvisan som hon. Är det sant eller bara fyllesnack? Jag hade önskat att personerna fått mer nyanser, och att handlingen haft fler detaljer. Nu blir pjäsen istället uppbyggd av scener med övertydlig rollfördelning och förutsägbara repliker. Mest personlighet har Niklas Falk när han spelar full, jobbig och grälsjuk. Och det gör han väl!

Scenen är sparsamt möblerad. Det är effektivt, men litet tråkigt. Jag ser inte meningen med att skådespelarna sitter på stolar strax utanför scenområdet när de inte spelar, förutom vad gäller expresident Lupkin. Nästan hela tiden är hans ansikte inzoomat av en kamera och exponerat på en skärm ovanför Nina Krasnovas liv. Det är kusligt hur Etienne Glasers ansiktsuttryck växlar från jovialiskt när han intervjuas till stelnat, undertryckt hat när Krasnovas liv spelas upp.

Jag önskar som sagt att pjäsen som hedrar Anna Politkovskajas liv hade varit bättre. Ibland sitter jag med huvudet i händerna för att dialogerna är så klumpiga. Men känslorna blir äkta och djupa när Katia Smith mot slutet berättar hur Nina/Anna sköts ned med fem skott i trappan till sin lägenhet. Nadja Mirmirans brutna röst beskriver bättre än något annat vad som hände, och hur fegt det var. Därför, och därför att vi måste komma ihåg och måste fortsätta Anna Politkovskajas kamp, vill jag ändå rekommendera pjäsen. Vad kan jag göra mer än att skriva Amnesty-brev? Jag försöker komma på det.

Länk till Stadsteaterns sida om Moskva 7 oktober