Nu är mamma full igen på Kulturstudion

Teater Absoluta spelar pjäsen Don't you cry for Runtie Prest eller nu är mamma full igen. Den utspelar sig i en förort till London i början av 90-talet - varför vet jag inte, för vad den handlar om skulle kunna utspela sig närmare oss både i tid och rum. Jag behöver inte anmärka på det mer än att säga att namnen ligger litet fel i munnen ibland.

Kulturstudions ovanliga och inbjudande scenrum är en perfekt inramning. Det är som att en vägg slagits ut i den slitna lägenheten där Runt Preston (Petra Hjortensjö) bor med sin mamma (Annika Gardenskog), och vi åskådare/voyeurer ser rätt in i deras sorgliga liv. Lilla hårda fjortonåringen Runt tar efter fler och fler av sin mammas sämre egenskaper, mamman som drar hem karlar från krogen, får anfall av elakhet och skäller ut sin dotter. Grannpojken Little Stevens (Hjalmar Wide) kommer över när Runtie tullar av mammas vodkaflaskor, och när de leker "Jag har aldrig" verkar de komma riktigt nära varandra. För nära för att Runtie skall kunna hantera det, så hon skriker och kastar ut snälle lille Little.

Runtie spelas rätt så bra av Petra Hjortensjö; en trulig tonåring med spänd käke och tårar i ögonen som måste döljas. Scenerna med den tillmötesgående Little är de allra bästa. Mammans repliker låter dock väldigt skeva, både i otakt med tiden och med rollkaraktären. Det är inte heller alltid så lyckat när repliker utmynnar i skrik eller dränks i hög musik. Även om det är menat så, blir det mer av avbrott än förstärkning av känslor.

Handlingen och dialogen är ganska klumpigt skrivna, om än med stort allvar. Även om pjäsen brister här och där och slutar litet för oproblematiskt, är jag glad över det här ambitiösa försöket.

Länk till Teater Absoluta