Amerika och Norden (och ett troll) i Konserthuset

Amerika, Amerika! American Rhapsody op 47 är skriven av en ungrare, Ernst von Dohnayi. Men den manar fram en känsla av stora vidder, Lilla Huset på Prärien, ja, en vision av ett vidsträckt land med oändliga möjligheter som känns något äldre än året den är skriven, 1953. Stycket har ett brett anslag, men det saknas aldrig melodier i musiken, melodier som låter som att de har en historia att berätta.

Faktiskt känns nästa stycke mer modernt fastän det är från 1925. Det är känslan av stadsliv som skiljer den från det första stycket. George Gershwins fantastiska pianokonsert i F spritter av energi och framåtanda: stadstrafik, maskinskriverskor, nattklubbar, människor med idéer för framtiden. Orkesterns klang är klar och tydlig. Bleckblåset och träblåset och deras kompetenta solister ger stycket jazzigheten som gör det extra spännande. Peter Jablonski spelade sin soloroll litet mer åt det klassiska hållet, vackert som ett rinnande vattenfall. Jag skulle nog uppskattat litet mer av jazztoner, men jag klagar inte. Entusiastiska applåder gav ensemblen anledning att spela sista satsen en gång till, och det var bra. Andra gången var alla mer på hugget, och intensiteten i spelet gjorde musiken gott.

Först alltså två starka stycken om framtidstro och löften i det stora landet i väster. Sedan två stycken från våra länder i Norden, allt lett av den danske dirigenten Thomas Søndergård.

Jean Sibelius' Historiska scener op 25 (1911) låter fascinerande. Första satsen, All'Overtura, har en suggestiv rörelse som låter som tre steg framåt och ett bakåt. Sedan hör jag kastanjetter och ett spanskt motiv! Skönt att Sibelius' nationalism inte stängde sig för impulser utifrån. När vi nu talar om modernism så är detta, kvällens äldsta verk, även det mest vågade och experimenterande.

Hugo Alfvéns Svit ur Bergakungen op 37 (1923) är lekfullt och dansant, men inte utan mörka undertoner. Första satsen, Besvärjelse, är verkligen magisk. De övriga satserna som valts ur baletten var Trollflickans dans, den söta, kluckande Sommarregn och Vallflickans dans. Det var fint att konserten avslutades med det lättaste och luftigaste verket.