"Det är bara litet AIDS!" får den lilla hopsjunkna figuren höra av doktorn. Det är också namnet på Sara Granérs seriealbum och på hennes utställning på Kulturhuset. Nej, ingen har sympati över för en annan människas kris, det är bara att rycka upp sig och ordna upp sin situation på egen hand. Alltid måste man vara beredd att prestera. Inte ens små tredjeklassare får tro att de har något att komma med i arbetslivet, det vrålar en överspänd vuxen till dem! Å andra sidan kan en figur med tillräckligt mycket självsäkerhet och några formellt klingande repliker komma undan med vad som helst, t.ex att äta upp en annans barn, om man är skattebetalare i det här landet.
Brutalt, hänsynslöst, men jätteroligt för att det är så
överdrivet och ändå innehåller ekon av samtiden. Man kan ju alltid tröstköpa något om man är ledsen! Tröstköp en platt-TV! Tröstköp en platt-TV till de svältande barnen i Kongo! Fast bara att få höra "Ha en bra dag!" av någon annan kan kännas som en tung uppgift för den som inte är upplagd för en bra dag.
Sara Granérs teckningar visar stiliserade människodjur med stora munnar och starka konturer. Färgerna är klara grundfärger, mycket rött och gult, men det är inga varma färger utan signalfärger lånade från varningstrianglar.
På utställningen visas även filmer. Långsamt rör sig kameran över detaljer av några serierutor, fokuserar på replikerna och undviker personerna i bilden. Det går litet för trögt för att vara intressant, och jag längtar efter att få se bilden i sin helhet istället. På samma sätt är den tecknade barndomsskildringen litet långsam, höjdpunkterna är få, och tyvärr är ljudet delvis för svagt för att höras. Den stora behållningen är ändå teckningarna, som i en enda ruta och några få repliker skapar helt fantastiska, hårda guldkorn till skämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar