Ebenholts av Ryszard Kapuściński

Boken Ebenholts samlar ett antal essäer från Ryszard Kapuścińskis tid som reporter i Afrika, från 1958 och framåt till 90-talet. Han beskriver sakligt men samtidigt målande landskapet, människorna han möter, politikerna han intervjuar och de statsbildningar som ofta går på tvärs med hur afrikanska folkslag har levt i år hundraden. Många av essäerna ger bakgrunden till konflikter som pågår än idag, och ibland kan det kännas tröstlöst att läsa det. Men blandat med essäerna om månghundraåriga fejder, finns det berättelser om människor som samarbetar eller ger Kapuściński en hjälpande hand när han behöver det som bäst.

Jag tycker om när Kapuściński beskriver djuren han stöter på i Afrika, såväl de allra största, elefanterna, som de minsta insekterna, för att inte tala om de läskigt stora kackerlackorna där mittemellan. Utan att disneyfiera djuren, ger han dem drag av målmedvetenhet eller eftertanke, så att de framstår ömsom som galningar på självmordsuppdrag eller avmätta betraktare av människorna.

Jag tycker också mycket om hur Ryszard Kapuściński beskriver de annorlunda seder och förpliktelser som människor i Afrika har att förhålla sig till. En del seder låter väldigt invecklade och hämmande i mina öron, men Kapuściński berättar om dem utan att låta fördömande. Alla hans reportage innehåller en så bra blandning av fakta och personliga betraktelser att de blir intressanta, och analyserna hålls på en sådan nivå att de verkligen skapar förståelse för landet. Och berättelserna skapar också förståelse för att Afrika inte går att fångas i några ord, inte ens i så kloka ord som Kapuścińskis. Jag har bara fått en försmak av den stora, heta kontinenten.