tisdag 5 maj 2009

Selma och Ågust på Stadsteatern

Så här några dagar efter sista föreställningen vill jag skriva några rader om Staffan Westerbergs pjäs Selma och Ågust. Det är Selma Lagerlöf (Anita Dahl) och August Strindberg (Staffan Westerberg) som åsyftas, och de spelar huvudrollerna, uppbackade av sina närmaste.

Historien tar sin början på toaletten i Royals vinterträdgård, där man firar att Selma Lagerlöf fått Nobelpriset i litteratur. Och oj så sur Strindberg är för att hon fått det, och inte han! Nu är det en ramberättelse med många ingående sång- och shownummer, vart och ett värda sina applåder, så på scenen finns också ett kompetent kompband som då och då får kliva in i pjäsen. Gustave Lund är en gullig liten syrsa i rullstol, och sången han sjunger om en försvunnen kärlek blir så mycket mer rörande av att den handlar om två pojkar. Där finns också en sprallig sång- och dansman som konferencier och förklarande röst, spelad av den mycket begåvade Jens Nilsson. Vare sig han är Nils Holgersson eller graciös gymnast, har han tighta ljusblå paljettkalsonger, humor och en intensiv närvaro.

Vid ett tillfälle kommer Ågust in med en vacker silversmidesask, som han låter föreställa ett fint hus på Östermalm. Plötsligt dyker det upp fönster i asken, och han öppnar locket och promenerar med fingrar bakom de upplysta fönstren, så att det ser ut som skuggor av små varelser där! Jag ryser av glädje över att få se Staffan Westerbergs hemmabygge glimma till framför mig. I står silverasken på en bit av scenen som dras bakåt för att ge plats åt ny scenografi, och jag tittar längtansfullt när den lilla världen försvinner bort.

I andra akten är vi på Selmas Mårbacka, och Ågust är död. Men han är kvar och smågnabbas med Selma, överdragen med en vit nattsärk och med sitt halvlånga gråa hår sprayat så att det står i en krans kring huvudet! Ämnesvalet kretsar alltmer kring döden. Den onde Sintram (Per Sandberg) dyker upp ur Gösta Berlings saga, halvt tjur och halvt djävul, med röda kläder, röd sminkning och horn i pannan. Efter att ha bråkat och skrämts, berättar han en kuslig och fängslande historia om en dröm han har haft, om hur han slaktats och styckats och hamnat i en konserv i en lanthandel, och hur han kan höra en fluga surra mot fönstret i lanthandeln. Det är så realistiskt och surrealistiskt att jag huttrar till.

Det är en ömsint och fundersam uppsättning vi får se, med litet mer Selma än Ågust, en massa vänner som skojar, intrigerar och talar allvar. Det blir en fin kväll med sång, sorg och skratt.

Inga kommentarer: