fredag 29 maj 2009

La traviata på Operan

Verdi, Verdi, Verdi! Jag älskar hans operor. Underbara melodier med omisskännligt verdiska tongångar, som fångar känslorna i den gripande handlingen. Violettas sorgliga öde i La traviata var en historia ur Verdis samtid, ja, nästan direkt ur hans eget liv. Att flytta handlingen till modern tid är helt rätt. Allt går inte att föra över till nutid, men tillräckligt mycket för att det skall kännas nära. Violetta (Maria Fontosh) kan försörja sig på att umgås med rika män, men det är ett krävande liv och kommer inte att hålla för alltid, särskilt inte som det förvärrar hennes sjukdom och steg för steg för henne mot döden. Fest-scenerna är degenererade och lyxiga, men jag tycker att operakören låter ofokuserad och kunde artikulera tydligare.

Den unge Alfredo Germont (Jonas Degerfeldt) faller för Violetta, och för första gången i sitt liv vågar hon tro på en äkta kärlek som kan finnas för henne också. De lämnar Paris' ytliga nöjesliv för att leva tillsammans. Jonas Degerfeldt sjunger Alfredos kärleksförklaringar så innerligt - det är äkta känslor och äkta lycka för Violetta.

Jag tycker om att det inte finns några beräknande skurkar i La traviata. Ondskan kommer inte från en persons illvilja, utan från folkets skvaller och från Violettas dödliga sjukdom, förstås. Alfredos far Giorgio Germont (Karl-Magnus Fredriksson) kommer till den lantliga lyckan för att be Violetta att ge upp sin kärlek till hans son; så länge de två är tillsammans faller en skugga på Alfredos oskuldsfulla systers rykte. När Violetta förstår att valet står mellan hennes egen lycka under tiden fram tills hon dör, och lyckan för en ung kvinna som hoppas på ett hedersamt liv, väljer hon att offra sin sista tid av glädje, fastän det krossar hennes eget hjärta.

Giorgio Germont ser inte ned på Violetta, utan ber henne om den stora uppoffringen med sympati i rösten. Jag trodde inte att Maria Fontosh kunde sjunga vackrare än i den gripande duetten med honom. Men i den sista akten, när allt är förlorat, ljuder hennes sorg så vackert och så smärtsamt på samma gång. Det är inte rättvist att operan slutar när tårarna rinner nedför mina kinder, men jag vill inte vara utan en enda ton eller en enda känsla som Verdi bjuder på, hur sorglig den än är.

Länk till Operans sida om La traviata

4 kommentarer:

Bokomaten.. sa...

Oh, La Traviata! Underbara La Traviata! ad avundsjuk jag blir nu! Älskar musiken men aldrig sätt den uppförd! Vad roligt att det blev en rörande och gripande uppsättning!

Hermia Says sa...

Vad roligt läsa din text, recension av föreställningen! Du fyller i mina minnen och bidrar med sådant jag inte tänkte på! Violetta sjöngs av någon annan när jag såg den, kanske din var ännu mer känslosam. Min reflektion var slutet gick för snabbt... Men åh, musiken!

Glamourbibliotekaren sa...

Åh, herlig :) Jeg så den på The Met for to år siden, underbart!

Jenny B sa...

Bokomaten, jag hoppas att du får se och höra La Traviata på scenen någon gång!

Hermia, jag minns att du var på föreställningen häromveckan, och jag vill gärna fylla i dina minnen och sätta dem på pränt för min egen skull! Ja, det går snabbt på slutet, men jag tror jag föredrar det framför en sorg-aria till. Violetta får sista ordet!

Glamourbibliotekaren, det måste ha varit underbart på The Met! En dag vill jag också dit.