På ena väggen hänger sidor med svartvita seriestrippar, fyra rutor per sida. Ett sotigt stadslandskap med spår av krig, och slitna människor som ser ut att vara på väg in i en strid eller just har varit i slagsmål. Pratbubblorna i varje ruta är övermålade med tippex, så det de säger förblir okänt. Då går min fantasi igång, och jag börjar fylla i orden själv. Det blir hårda ord och tuffa repliker; det är det enda som passar i den karga miljön. Men det blir också spännande.
På nästa vägg kommer några av rutorna igen, tillsammans med några nya rutor, den här gången med originaltexten på italienska i bubblorna. Mina halvljumna språkkunskaper kommer till nytta och jag lyckas tyda några av dem. Några av dem jag gav en egen historia minuten innan hade en helt annan handling; några snällare, några argare än vad jag tänkte mig. Det gör inget, jag gillade både min egen historia och den som Bruno själv tänkte sig.
På sista väggen, intill den stora väggmålningen Bruno utfört på plats, sitter en ny omgång av seriestrippar. De är i färg, utspelar sig i en litet gladare värld än de svartvita teckningarna, och alla personer talar något asiatiskt språk jag inte kan placera. De fascinerande välskrivna små krumelurerna fyller alla pratbubblor, och jag har ingen aning om det finns något land i världen där man kan förstå vad som står där. En del av bildrutorna lämnar vardagslivet och rör sig i tankar och drömmar. Det är fantasirikt och välgjort och härligt att se.
Länk till Kulturhusets sida om Andrea Bruno
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar