Coraline i 3D

Vilken saga Neil Gaiman har skrivit! Den är som gjord för att animeras, och helst av en så begåvad regissör som Henry Selick, och allra helst i 3D. Inledningsscenen är magnifik; närbilder på grovt tyg, stoppning, nål och tråd och alla detaljer som skapar en nästan levande docka är så realistiska att det kliar i fingrarna efter att få stryka över dem.

Coraline Jones och hennes föräldrar flyttar in i ett rosa hus på en liten enslig plätt. I det tjusiga huset bor redan flera roliga hyresgäster, men Coralines föräldrar är så upptagna och tjuriga att de knappt tittar åt sin dotter. Coraline är tuff och påhittig, och drar runt i huset för att hitta alla spännande vinklar och vrår. En övertapetserad liten dörr i vardagsrummet hittar hon! Och en nyckel som passar till låset. Mitt i natten väcks hon av en dansmus som skuttar före och visar: nu är dörren inte igenmurad längre.

En tunnel öppnar sig mot ett hus och en familj som ser ut som Coralines hus och familj, men allt är mycket bättre. Föräldrarna är gladare, lagar god mat och bryr sig om sin lilla Coraline. Det är magi i luften! Taklampan kan erbjuda goda smoothies, i trädgården odlar pappan vackra levande växter som verkligen är levande. Allt är precis som Coraline skulle kunna önska, förutom att det är litet konstigt att både människor och djur har ditsydda knappar istället för ögon. Det finns till och med en version av den snacksalige grannpojken Wybie, men den här killen kan inte prata. Coraline tycker det är toppen, men jag tycker att det börjar bli kusligt. Och kusligare blir det.

För att Coraline skall få stanna och trivas för alltid vill förstås den Andra Mamman att hon skall byta sina ögon mot knappögon. Det är inte ett val hon bara kan tacka nej till och gå hem i lugn och ro, nej, så lätt går det inte. Den Andra Mamman vill inte höra ett nej och börjar skrämmas och hålla kvar Coraline med tvång och hot. Nu blir det mer och mer otäckt. Att komma ur den Andra Mammans våld kräver list och hjälp från oväntat håll.

Som sagt, animeringen är perfekt för att skapa magin som berättelsen är fylld av. Jag blir litet störd på Coralines tjuriga underbett och sidsnörpta mun. Barn på film kan spela så illa sockersött att jag blir irriterad, och tydligen kan animerade barn också spela över! Men när historien tar fart blir det ingen tid att vara gullig. Vilken fantasi, vilka detaljer, vilken saga! Och i 3D är den så verklig att jag vill sträcka ut handen och ta en tuss sockervadd.